Vägen till borderline

Jag har både längtat efter och bävat inför månadens tema. Det ska alltså handla om “personlighetsstörningar”, men det är inte en korrekt benämning nu för tiden. Nu kallar vi det för personlighetssyndrom. Diagnosen jag fick hösten 2020 heter enligt DSM-5 Borderline personlighetssyndrom och enligt ICD-11 Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Det var inte alls den diagnos jag hade önskat mig…

För 14 år sedan var jag 22 och låg i en säng på en psykiatrisk avdelning i Kristianstad och försökte skriva klart ett skolarbete som skulle ge mig betyg i några viktiga ämnen. Det var två ämnen kombinerade. Svenska C och Psykologi B (som det hette på den tiden). Uppsatsen skulle handla om just borderline och anledningen till att jag valt att skriva just om det var att både jag och min mamma redan vid det här laget under några år misstänkt att det var vad jag led av. Vi hade också försökt övertala psykiatrin om att rätt behandling för mig skulle vara DBT (dialektisk beteendeterapi). Men de lyssnade inte. De sa bara att jag inte hade rätt till DBT eftersom jag inte hade diagnosen EIPS.

Nu låg jag där och kämpade med mitt skolarbete, men kraven jag ställde på mig själv var skyhöga och jag var så fruktansvärt trött. Något jag låg i förutom sjukhussängen var skilsmässa. Jag hade blivit friad till efter en 8 dagar lång bekantskap och sagt ja eftersom jag trodde jag var kär, men det handlade i själva verket om att jag var trasig efter att ha använt sex och relationer på ett destruktivt sätt och nu var det någon som faktiskt ville lära känna mig. Någon som dyrkade mig. Men den där dyrkan innebär också extrem svartsjuka och ännu mer destruktivitet. Vi hade båda självskadebeteende och en tendens att trigga varandra i detta. Vi drack för mycket och levde allmänt osunt. Jag hade ringt rådhuset och bokat tid för giftermål en dag när vi bråkade och han vägrade tro mig när jag sa att jag älskade honom. Vi gifte oss efter att ha känt varandra i mindre än tre månader, i januari 2010. Salen i rådhuset var fullproppad med nyfikna vänner och bekanta. Nu var det december, jag låg ensam i sjukhussalen (okej jag hade en snarkande rumskamrat under några dygn) och ville bara vara ifred och fri.    

Från psykiatrins håll kunde man erkänna att jag fallit mellan stolarna och inte fått rätt hjälp. Nu skulle man sätta in resurser. Jag fick en samtalskontakt och efter en hel del tjat kontakt med en fysioterapeut. Jag fick ett personligt ombud som inte hade en aning om hur han skulle hjälpa mig. Den kontakten rann snabbt ut i sanden. De andra två höll jag krampaktigt fast vid i tre år. Under de tre åren lyckades jag ta mig igenom skilsmässan, bli tillsammans med samma person igen några månader senare och sen kämpa mig loss igen. Jag lyckades hamna i en trygg och lugn relation där jag kunde läka i några år och så hittade jag konsten och började på konstskola. Jag är tacksam för det kontinuerliga stöd jag fick under de där åren som var några av de tuffaste, men jag fick ingen EIPS-diagnos, så jag fick ingen DBT.

2020 igen. 10 kaotiska år efter den där inläggningen. Många flyttar, många uppbrott, mycket destruktivitet, en graviditet och två småbarnsår senare. Högfungerande men liksom alltid med nöd och näppe. Jag hade flyttat till Malmö någonstans där i mitten och kände inte att det var nödvändigt att etablera någon ordentlig kontakt med psykiatrin i den nya staden. Inte för att jag inte hade behövt stöd, utan för att förtroendet för psykiatrin helt enkelt var för lågt. Jag hade bara kontakt med en sjuksköterska för att få ADHD-medicin utskriven. Men jag kände samtidigt att jag behövde utredas mer. EIPS var ju redan avfärdat så många gånger och det var visserligen autism också, men man gick med på att utreda mig för det sistnämnda efter en del argumenterande. Det var bara det att  jag istället för en autismdiagnos cyklade hem med borderline.

Fortsättning följer…