Klockan är nu halv fyra på natten och mina ögon är röda. Tårarna brinner innanför ögonlocken och huvudet känns tyngre än aldrig förr. Ögonlocken blir tyngre och tyngre och varje gäsp blir allt djupare.
I ren panik sätter jag mig upp i sängen. Jag nyper mig själv i armen i ett desperat försök att hålla mig vaken. Fötterna har börjat domna som de kan göra efter att ha varit vaken i 39 timmar. Tystnaden skriker i mina öron. De tunga andetagen har försvunnit. Med en lätt hand på hennes bröstkorg kan jag känna att hon andas och helt plötsligt är jag klarvaken.
Sömnlösheten har börjat lämna allt fler spår efter sig. Irritationen börjar bli påtaglig, tårarna har lyckats tränga sig fram, min kropp har börjat tappa känsel och ögonen har börjat se dubbelt.
Men så hör jag det igen…tystnaden…den ekar i rummet och paniken tar över min kropp. Andas hon?
Nu har solen gått upp, det har gått 43 timmar sedan jag sist sov. Min dotter ler mot mig som hon alltid gör på morgonkvisten och i den sekunden glömmer jag bort tröttheten som hemsöker mig dag som natt. Min partner och pappan till barnet kommer in i sovrummet och ska bära ut vår dotter till vardagsrummet. Men jag håller henne i ett tryggt och fast grepp. Ingen ska ta henne ifrån mig. Andas hon?
Klockan är nu 09:57. Min mage påminner mig om att jag inte har ätit på 22 timmar. Men min fina ängel sover så gott på mitt bröst så magen får fortsätta kurra, inget ska störa min dotterns sömn. Jag kan känna hennes andetag och det lugnar mig.
I ett ryck spärrar jag upp mina ögon. Vart är hon?! Hur mår hon?! Vad hände ?! Rädslan tar över, min kropp skriker på mig att agera. Tårarna börja rinna och jag känner hur mina andetag blir snabbare. På ett ögonblick har jag börjat hyperventilera. Det enda som ekar i mitt huvud är: ANDAS HON?!
Mitt i denna panikångestattack hör jag ett ljud som påminner om ett grymtade. Min lilla ängel sover fortfarande på mitt bröst och hennes snarkning påminde mig om att hon andas. En känsla av skam sköljer över mig. Hur kunde jag tillåta mig själv från att somna. Jag kollar på klockan.
Den är 10:05. Jag dubbelkolla igen genom att sätta mitt lillfinger under hennes näsa. Hon andas. Sambon kom hem från jobbet och bönföll mig att sova en stund. Han kunde ta vår dotter på en promenad och låta mig sova ett par timmar.
Skönt, tänker de flesta. Själv kunde jag inte tänka mig något värre. Tänk om något händer? Tänk om hissen går sönder på vägen ner? Tänk om hon behöver mig? Tänk om något händer min sambo och dottern blir lämnad försvarslös.
Tänk om… tänk om…
De hemska bilderna förföljer mig men när jag möter hennes blick och hör hennes joller så försvinner dem. De sömnlösa nätterna, de middagar jag har avstått, duschen jag borde tagit för en vecka sedan, allt är värt det när jag ser att min dotter mår bra. För vad skulle hända om jag somnade? Hur vet jag då att hon andas…
Jag visste att med föräldraskapet kom oron men jag kunde aldrig föreställa mig att denna oron skulle ta över mitt liv. Överallt såg jag faror. I varje människa såg jag brister som kunde påverka min dotter. I varje beslut brottades jag med vad som var rätt och fel. Allt jag kunde tänka på var hur jag kunde hålla min dotter säker från världen och alla de människor som existerar. Tänk om de tappar henne. Tänk om de nyser och hon dör av RS-virus. Tänk om de tar henne. Tänk om de håller henne för hårt, för löst eller på ett bekvämt sätt. Men framför allt; hur ska jag kunna veta att hon andas…
Det var ingen som varnade mig för katastroftankar och hur enkelt det var att helt borste från sina egna behov. Jag försvann helt i skuggan av hemska tankar om vad som skulle kunna hända min dotter. Varje gång jag fick en katastroftanke kändes den verklig. Jag levde i tanken som om det var verkligheten. Tanken att min dotter skulle sluta andas fick mig att reagera som att denna tanken var sann. Jag kunde hörde henne sluta andas och reagerade därefter. Detta var ohållbart för mig, för min dotter och hela vår familj. Jag blev manisk, paranoid och tillslut hallucinerade jag.
Tillslut öppnade jag upp mig för vår BVC och jag skickades till en psykolog. Det var jobbigt att behöva prata om det hemska jag tänker och känner, om mina rädslor och mina brister. Men efter ett tag märkte jag att mina katastroftankar blev mindre påtagliga. De tog inte över hela mitt väsen, de var och förblev tankar och ingen annat.
Idag är jag fri från mina katastroftankar och mitt liv har fått tillbaka sina färger. Idag kan jag sova bredvid min dotter och veta att hon är trygg. Min partner kan hålla henne utan att jag står bredvid och vaktar. Jag kan vara ifrån henne och veta att hon kommer att komma hem till mig. Såklart har det alltid varit så, hon har alltid varit säker, trygg och omhändertagen.
Men mina katastroftankar fick mig att leva i en annan verkligen. Jag är tacksam över att jag fick den hjälpen jag fick. Jag behövde den. Idag vet jag att hon andas.
Det var ingen som varnade mig för detta. Ingen som förberedde mig. Ingen som förstod. Därför vill jag med denna text säga: ta dina känslor på allvar.
Sök hjälp för dina katastroftankar eller om du misstänker att du har dem.
Livet som förälder är tillräckligt tufft utan dessa katastroftankar. Det finns hjälp att få. Du måste bara våga fråga efter den. Det är inget fel på dig, du vill bara ditt barns bästa. Dina känslor är viktiga. Du är viktig, glöm aldrig bort det.