Innan jag börjar med dagens inlägg vill jag uppmuntra er som läser att ställa frågor till mig. Är det något du undrar eller vill att jag ska skriva mer om?

Maila till kontakt@hjarnkollskane.com och skriv FRÅGA HANNA på ämnesraden. Jag börjar med en fråga till mig själv.

 

När är man egentligen återhämtad från ätstörningar?
Jag funderar på det här ibland eftersom jag i mitt jobb som peer supporter träffar personer som är i just den processen och eftersom jag länge var i den processen själv. Du kan läsa fler inlägg där jag snackar ätstörningar om du klickar på taggen till höger eller under detta inlägg.

Frisk blev jag ju till slut, men hur definierar man det? För mig var det verkligen en berg-och-dalbana och jag vet inte alls när psykiatrin tog bort min ätstörningsdiagnos. Jag minns att jag frågade en psykolog någon gång 2013 om hon kunde ta bort den, eftersom jag kände mig frisk då. Till svar fick jag: -Men då får du inte gå till mig längre.

Alltså lät jag den stå kvar, för att inte förlora min psykolog. Jag hade inte gått i behandling för ätstörningarna sedan jag avbrutit andra vändan på behandlingshem 2007, men det var inte för att jag blivit frisk utan för att det inte fanns någon behandling där jag bodde. Och jag var inte döende. Anledningen till att jag kände mig frisk 2013 var främst att jag dels hade lyckats sluta hetsäta och kräkas varje dag och dels att jag inte längre fick ångest av att äta. Jag klassade mig själv som frisk och det var det viktigaste för mig. Jag kunde väcka hopp om att återhämtning är möjligt. Vid samma tid utbildade jag mig till Hjärnkollsambassadör och det hjälpte mig att hålla mig på banan. Hur skulle jag kunna stå och föreläsa om hur jag återhämtat mig om jag inte var återhämtad?

Så här i efterhand kan jag erkänna att jag haft återfall i hetsätningar vid enstaka tillfällen under åren, fram tills i januari 2020, men det blev aldrig så allvarligt att det hindrade mig från att fungera och det var liksom ingenting i jämförelse med hur sjuk jag varit tidigare. Det var bara det jag tog till när jag hade det jobbigt med mina känslor. Nu när jag fått EIPS-diagnos kan jag ge mig själv en klapp på axeln för att det inte blev värre. För att jag inte trillade ner i mitt gamla mörka hål och gav mig själv till ätstörningen igen. Jag har stora känslor som jag aldrig riktigt fått hjälp att hantera. Den återhämtningsprocessen befinner jag mig fortfarande i.

Ett år efter mitt sista hetsätningsåterfall slutade jag med ADHD-medicinen som jag lutat mig mot så länge. Jag var lite rädd att det skulle få mig i gungning och att min aptit skulle bli svår att kontrollera igen. Detta på grund av att jag, som jag minns det, upplevde mättnad för första gången när jag började med centralstimulerande. Men ingenting hände och jag kunde återgå till att känna mig helt trygg i att jag är återhämtad på riktigt.

En viktig del i min hemmasnickrade behandlingsplan var att undvika att väga mig. Jag vet att psykiatrin tycker det är viktigt att man vågar väga sig, men jag håller inte med. Hur är de där siffrorna relevanta? Vem är vägningarna till för? Om jag vet om att jag är “normalviktig” och kroppen känns bra, varför ska jag veta hur många kilon jag väger? För att klassas som frisk? Vi är ju alla konstruerade olika. Både psykiskt och fysiskt.

Min dotters kompis mamma berättade att de vid femårskontrollen på BVC anmärkt på barnets BMI. Inte på något sätt ser barnet överviktig ut. Hen är aktiv och äter normalt. Jag förstår inte varför BMI fortfarande används som måttstock. Det måste finnas andra sätt att mäta om vi är sunda och välmående eller ej!

Jag vägde mig i vilket fall som helst vid inskrivningen hos barnmorskan för ett tag sedan och det var inte ett dugg dramatiskt, men det är för att jag fått lov att låta bli under så många år och under den tiden lyckats bli helt frisk från ätstörningarna. Återhämtning är en process.

Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör

Kommentarsfunktionen är stängd.