Jag tänkte återuppta följetongen som handlar om mina försök att få en samtalskontakt. Nu jävlar har det tagit fart! Inom loppet av en vecka har jag fått träffa både en psykolog, en fysioterapeut och en kurator. Det tog åtta månader att komma till. Psykologen var det min barnmorska som remitterade mig till eftersom hon tyckte det var skandal att inte min allmänpsykiatriska mottagning gav mig stödsamtal, trots först sjukskrivning och sen en graviditet där mitt mående varit lite svajigt. Det visade sig hos psykologen att det hon jobbar med är att stötta föräldrar med barn upp till sex år i deras föräldraskap. Alltså inget för mig. Jag har ett barn som inte är fött och ett som är sex år. Dessutom är föräldraskapet inte det jag behöver stöd i. I den rollen är jag trygg. Vi passade ändå på att prata lite om föräldraskapet, när jag ändå var där.
Jag försökte beskriva min dotter och hur det är att vara hennes mamma. Hur beskriver man en så fantastisk person för någon som aldrig träffat henne? En person som är så älskad och speciell. Så sprudlande och social. Så omtänksam och sympatisk. Min kompis påminde mig häromdagen om att BVC-sköterskan vid femårskontrollen beskrev det som att jag fått ett perfekt barn. Det är omöjligt att beskriva min dotter i ord, för vem vill egentligen vara perfekt? Min enda oro i föräldraskapet är just att hon ska tro att hon måste vara så perfekt som omvärlden säger att hon är.
Vad psykologen gjorde var att problematisera min dotters egenskaper. Är hon socialt begåvad? Ja men då kanske hon kan bli “för mycket”. Är hon självständig? Då kanske man behöver hålla tillbaka henne. Just den typen av stöd behöver vi inte, tack. Det känns konstigt på något vis, att när jag väl kan välja och vraka, så väljer jag bort just psykologen. Det är ju många som verkligen bara vill prata med just psykolog. Vi kom överens om att jag ska gå dit en gång när bebis är på utsidan, för att kolla läget.
Så fram tills bebisen kommer ska jag alltså dels gå några gånger i basal kroppskännedom och dels ventilera mina tankar hos en kurator. Jag hade självklart önskat att stödet kom tidigare, men bättre sent än aldrig.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör