Det här med semester alltså. Hur jag än gör så har det hittills dykt upp något som gjort att jag inte är helt ledig, i princip varje dag. Jag förstår att om man bara har ett jobb så kanske det är lättare att stänga av och bara låta bli att kolla mailen. Men nu är det ju inte riktigt så i mitt fall. De två första veckorna av min semester jobbade jag varje dag med att slutföra målningen i trapphuset som jag nämnt tidigare. Dessutom har jag ju fått alla de där nya psykiatrikontakterna och så har jag mina patientforum och häromdagen passade jag på att göra en brukarrevisionsintervju i samma veva. Är jag rädd för att vara ledig? Jag är rädd för att inte tjäna pengar, det vet jag. Men är det något annat med att vara ledig som skrämmer mig?
Jag minns vagt somrarna i tonåren som ångestskapande. Det var bara ett hav av ostrukturerad tid som jag hade ansvar för att styra över och det blev mestadels jobbigt. Jag slapp visserligen gå upp tidigt på morgonen, men sen då? Jag kom sällan tillbaka till nästa läsår utvilad. Kände aldrig att jag kunnat vila. Likadant var det under alla år som jag var sjukskriven. Det kändes som att leva i ett vakuum. Jag hade behövt hjälp med att strukturera min tid.
Kanske är det därför jag nu för tiden, när jag har saker att fylla kalendern med, som jag fortsätter att använda den även på sommaren. Dessutom verkar det som jag blir mer stressad av att lägga undan kalendern.
Igår skulle jag till min nya kurator och eftersom jag försöker vara lite chill nu på sommaren så hade jag inte kollat så noga vilken tid det var. Jag hade fått för mig att det var klockan 11 så jag satte inget alarm. Vaknade av mig själv vid 8.30 och låg kvar i sängen. Jag planerade att lämna min dotter hos en kompis klockan 10.30 och då skulle jag hinna i god tid till kuratorn om jag cyklade. När klockan var 9.22 dubbelkollade jag tiden och det visade sig att det var 10.00 jag skulle vara hos kuratorn. Jag flög upp ur sängen, tvättade av mig och sminkade mig i racerfart, kontaktade kompisens mamma för att skjuta fram lämningen en timme, samtidigt som jag instruerade mitt barn och min kille om att käka frukost medan jag var borta så att jag skulle kunna lämna Etta så fort jag kom hem igen istället. Jag hann slänga i mig ett par mackor innan jag skulle slänga mig på cykeln mot kuratorn. Trodde jag…
När jag kom ut insåg jag att jag dagen innan glömt min cykel på bygglekplatsen på andra sidan vägen. Vi var där på familjeaktivitet kvällen innan och jag hade tagit med mig cykeln ut för att snabbt kunna cykla och köpa korv till grillningen. Självklart hade jag glömt att ta med mig cykeln hem igen. Jag sprang ut på lekplatsen, men såg ingen cykel. Fan fan fan. Jag hade precis haft den inne på lagning och låsuppsågning för att jag slarvat bort nyckeln i våras så att cykeln var obrukbar i flera månader. Det hade jag dock inte tid att gräma mig över nu för jag hade plötsligt väldigt bråttom till kuratorn. Jag halvsprang de 1,3 kilometerna medan jag försökte ringa och berätta att jag skulle bli lite sen. 9.57 svarade de i telefonen och jag kunde meddela mig. Jag kom bara fem minuter sent, men i min värld är det en ganska big deal.
Det här med att vara ADHD-slarvig och samtidigt extremt noga med tider alltså.
Efter besöket promenerade jag betydligt lugnare hem och hämtade upp Etta. Vi tog bussen till hennes kompis och jag promenerade sen hemåt. På vägen passade jag på att gå in till färgaffären där jag handlade för min trapphusmålning för att få lite siffror från dem. Jag har nämligen inte hunnit skicka iväg fakturan för mitt arbete än. Nästa stopp på vägen var bygglekplatsen. Jag hoppades på att personalen skulle vara på plats och att de hade stängt in cykeln i en container över natten. Först gick jag ett varv och fick syn på något rött i ögonvrån. Där låg den! Helt oskadd. Min kära cykel, som jag mirakulöst lyckats behålla i fyra och ett halvt år. Lika länge som jag lyckats behålla min kille.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör