Ulla bulla bagare kysste fem skomagare

”Ulla bulla bagare kysste fem skomagare” lät det när jag gick förbi gänget i mitt radhusområde. Jag kröp ihop och skyndade förbi gänget. Äntligen var jag hemma. På den tiden var jag tjock, betydligt kraftigare än mina jämnåriga. Men det kändes nödvändigt att alltid ha något i munnen. Så fort som jag kom över några pengar köpte jag godis för det. Jag la alltid upp stora portioner mat och åt gärna en smörgås extra. Min mor lät sätta in ett extra lås på skafferiet. När hon var borta tog hon nyckeln med sig. På så vis fanns det kvar mat till familjen till frukost. När skafferiet var låst blandade jag ihop en smördeg av smör, mjöl och socker för att ha något att äta. Det var ingredienser som fanns utanför skafferiet. Samtidigt var jag djupt olycklig över att vara så tjock. Det var svårt att hitta roliga kläder som passade min kropp. Jag var mycket ensam och jag trodde att det berodde på att jag var tjock. På skoldanserna blev jag aldrig uppbjuden. På måndagsmorgnarna var det mycket tissel och tassel. Då hade alla varit ute på lördagskvällen och skulle berätta om sina äventyr. Alla utom jag som hade suttit hemma hos mina föräldrar och tittat på teve. Jag kände att min vikt var en osynlig barriär mellan mig och andra. Jag såg på mina klasskompisar som var smala och någon gång någon sa något om vikten kändes det som ett slag. När jag började sista ringen i skolan var jag desperat. Då konsulterade jag Malmös bantningsläkare. Han vägde mig. Jag fick order om att inhandla en röd bok och i den skulle jag skriva ner allt som jag åt samt hur många kalorier som jag konsumerade. Tusen kalorier per dag fick jag sätta i mig. Under denna period lagade jag min mat själv och åt för mig själv. På några månader gick jag ner tretton kilo och var då lika smal som mina jämnåriga. Jag fick uteblivna menstruationer och var jämt fixerad vid vikten, trots detta kändes det som om jag blivit av med en tung ryggsäck. Men att gå ner i vikt hjälpte inte mot mina sociala problem. Jag var lika isolerad som tidigare. Men när jag kom in på sjukgymnastutbildningen fick jag kompisar. Jag fick några väninnor som jag umgicks regelbundet med. Sjukgymnastelever blev ofta bjudna på fester som hölls av institutioner där det fanns ett manligt överskott såsom utbildningen på Alnarp och Tekniska högskolan. På dessa fester fick jag ofta dansa. Samtidigt höll jag alltid ett öga på vikten. Det kunde jag aldrig släppa. Jag upplevde mig alltid som några kilo för tjock och har under långa perioder hållit på med olika bantningsmetoder: fasta, kolhydratmetoden och 5:2 metoden. Den senare höll jag på med tills min make fick sin cancerdiagnos. Då var det för en stor belastning. När jag ser tillbaka på min resa förstår jag att det inte handlade om vikten utan om den inre kampen för att känna mig tillräcklig. Idag väger jag nog några kilo för mycket men jag bryr mig inte. Jag har alltid godis hemma som jag äter lite av då och då men inte allt på en gång. Idag försöker jag inte se på maten som en fiende eller kroppen som något jag måste ändra på för att bli accepterad. Jag har insett att det handlar om att hitta en balans och vara snäll mot mig själv.