Jag är mycket väl medveten om att jag i ett flertal blogginlägg har tjatat om hur mycket musiken har betytt för mig genom åren. Kanske så till den milda grad att ni läsare som inte har samma relation till musik är trötta på det. Till er ber jag i förväg om ursäkt för det här kommer att handla jävligt mycket om musik.
Som ung tonåring blev jag introducerad till punkens värld. Det var en magisk värld. Det var en värld där jag kände mig hemma, för det var en värld där det var ok att inte vara ok. Jag kände mig trasig inombords, så att hitta en samhörighet med andra som såg lika trasiga ut gav mig min första känsla av gemenskap. Tyvärr hade jag inga andra vänner som verkligen också lyssnade på punk, så för att bredda min kunskap och vidga mina vyer började jag köpa skivor efter andra punkares tygmärken. Svart Parad, Anti Cimex, Mob 47 och Avskum var bandnamn jag hade sett, och deras skivor införskaffades därför blint. Mitt första blinda köp på detta vis var Malmös stoltheter Driller Killer, och jag minns mycket väl när jag för första gången tryckte på play och möttes av en tyngd, råhet och brutalitet som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag ska inte ljuga och säga att det var kärlek vid första ögonkastet, men det gjorde mig nyfiken och gav mersmak. Från råpunk och kängpunk till en annan av punkens avarter gick jag, och föll för grindcore och dess skräniga mangel. Inombords hatade jag mig själv och musiken gav mig möjligheten att för en stund glömma bort riktigt hur jävligt jag mådde. Att lägga på en platta på spelaren, sätta mig ner med skivans konvolut och bara försvinna in i musikens värld var det enda som gav mig tillfällig sinnesro.
Eftersom jag var en så kallad hemmasittare förlorade jag med tiden de vänner jag hade, och blev allt mer ensam. Förutom att vara fysiskt ensam så kände jag mig också mer och mer ensam. Jag bodde i ett mindre samhälle där min stil och musik inte uppskattades. Det faktum att jag även var politiskt aktiv och inte var tillräckligt intelligent för att hålla käften gjorde att jag faktiskt också fick på käften. Min självkänsla och mitt självförtroende må ha varit i botten, men jag visste i alla fall att stå upp för vad jag tyckte var rätt. Jag drömde om en faktisk gemenskap med andra människor som delade mina intressen, mina värderingar och min musiksmak. Då slog tanken mig att jag kanske borde ta och starta ett skivbolag, för då skulle jag ju själv ha möjlighet till att bidra med något till den här musikscenen som praktiskt taget hade räddat livet på mig. Sagt och gjort använde jag de enda pengarna jag hade till att släppa en platta med ett lokalt band.
Jag spenderade mycket tid på internet med att leta efter nya band att lyssna på, med att skaffa nya kontakter och hitta likasinnade. Någonstans mitt i allt ville jag även börja recensera skivor och intervjua band; för det skulle ju vara ytterligare en möjlighet till att förkovra mig i musikens värld och bidra med något. Så då startade jag ett fanzine. Med hjälp av både skivbolaget och fanzinet lärde jag känna en mängd människor, och fick kontakter över hela världen. Jag träffade också en del likasinnade som jag startade band ihop med, och fick själv äntligen möjligheten till att stå på scen för att skrika och gorma som en idiot. Vilken jävla känsla och adrenalinkick det där var, och gav mig även min första smak av självförtroende.
I skrivandets stund inser jag att jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om detta ämne och om mina upplevelser, men jag kanske redan har förlorat er i dravlet av punkens genrer och bandnamn. Så kanske behöver jag knyta ihop säcken och komma fram till vad jag egentligen menade med denna text. Via Hjärnkoll har jag varit ute och föreläst för en vid publik, och i princip i varje föreläsning nämner jag även punken och hur viktig den har varit för mig. Jag berättar hur ensam jag var och hur illa jag tyckte om mig själv som person, och hur jag genom musik som för många andra skulle framstå som bara oväsen hittade hopp och gemenskap. För ett tag sedan blev jag inbjuden att föreläsa i ett församlingshem, och i samband med detta spelade jag även upp ett par kortare musikklipp för att illustrera vad det var i musiken och texterna som tilltalade mig så. Det kändes aningen lustig att spela upp black metal i ett församlingshem, men det var inte för blasfemins skull utan för att det faktiskt hade en mening i min berättelse. Efteråt var där några äldre personer som kom fram och förklarade för mig att de aldrig har förstått sig på den typen av musik och alltid har tänkt att det bara var oljud, men att de nu förstod att de helt enkelt bara inte hade förstått.
I ärlighetens namn vet jag nog inte vad jag egentligen hade för budskap med denna text. Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men eftersom att jag slängde på en platta med det franska black metal-bandet Antaeus samtidigt som jag började skriva så formades nog texten efter det. Cut yourself and worship Satan heter nämligen skivan, så det väckte en del gamla tankar och känslor. Det låter kanske som något som skulle vara oerhört negativt och destruktivt för lyssnaren, vilket det ju också på sätt och vis är. Men det var i det här mörkret, fyllt av negativa budskap, som jag i många stunder fann min tröst. Det som för utomstående kan vara obegripligt och rent av destruktivt kan för den införstådde istället vara just det som är räddningen.