I min förra text så skrev jag en del om hur jag har formats av den musik jag har lyssnat på, och hur jag genom den fann både hopp och tröst, precis som jag fann gemenskap och mening. För inte så längesen bjöd jag hem en vän på middag, och när vi satt och pratade om allt och inget (så som det ofta blir) frågade hen också mig en del om just det där med musiken och vad jag har hittat på här i livet. Det gjorde att det tändes en låga som sedan många år varit slocknad, och där glöden för längesedan försvunnit.
Jag och den här vännen har på en del vis samma relation till musik, på så sätt att den har betytt mycket för oss båda, men vi delar ganska så olika smak vad gäller valet av typ av musik. Så vi tenderar att reta varandra lite för det där, eftersom det för mig är obegripligt med elektronisk musik och det för hen är fruktansvärt ointressant med death och black metal och alla olika stilar och genrer. Men just denna kväll fick jag lite frågor om mitt gamla skivbolag och mitt gamla fanzine. Jag pratar ytterst sällan speciellt mycket om det eftersom det är få människor som är intresserade av att lyssna på mina upplevelser och erfarenheter. Därför var det extra kul att få en möjlighet till att verkligen gräva ner mig i gamla minnen.
Vi pratade mycket om hur det egentligen gick till när jag startade skivbolag, och jag berättade om båda bra och dåliga beslut jag tog. Det var en tid då jag var psykiskt ostabil, så jag tog därför inte alltid de bästa besluten, vilket var det som i slutändan gjorde att jag blev ekonomiskt ruinerad på kuppen. Men jag fick även berätta hur häftigt det kändes för mig när jag släppte debutskivan med ett band som sen plockades upp av ett av världens största skivbolag för genren, och hur det kändes som att jag hade varit med och upptäckt bandet i fråga. Lite av en snabbhistoria om uppgång och fall, och en påminnelse för mig själv om vad jag faktiskt lärde mig av alla dåliga beslut jag tog, allt som jag misslyckades med och hur det påverkade mig rent ekonomiskt. Att få se tillbaka på en tid med både höjdpunkter och lågpunkter var nyttigt för mig, eftersom jag insåg att det gjorde mig till en bättre människa att lära mig av mina egna misstag.
En del av kvällen ägnades också åt det här fanzinet som jag gjorde. För er som inte har koll på vad fanzine innebär så är det helt enkelt en amatörsdriven tidskrift, och i mitt fall då tillägnad musik. Någon gång i sena tonåren fick jag för mig att börja recensera skivor och starta mitt eget fanzine, vilket jag också fick berätta en del om. Detta var, förutom hur härligt det var att få umgås med en god vän, det som gav mig mest. För jag berättade om hur det här växte, hur stort det slutligen blev och vilka fantastiska minnen och upplevelser det gav mig. Under tiden jag pratade kändes det som att jag satt och skröt, för jag berättade ju om något som jag faktiskt hade lyckats bra med här i livet. Det är väl i sig egentligen inte skrytigt, men jag är så ovan vid att få känna att jag har gjort något bra, att jag har lyckats med något, att den gamla bottenkörda självkänslan spökade lite. Så jag fick erkänna för mig själv att jag faktiskt har gjort något jävligt stort, om så bara stort för mig personligen.
När jag i mitt sovrum började skriva dåliga recensioner (för i början var det ärligt talat fruktansvärt jävla dåligt) hade jag aldrig kunnat tro att det skulle leda till att jag lärde känna folk i några av mina favoritband. Jag hade aldrig ens kunnat drömma om att vara på en konsert i Köpenhamn, och fram till mig kommer sångaren i ett favoritband och ger mig en demoinspelning på deras kommande skiva och säger det är för att du alltid har stöttat oss. Jag hade inte kunnat tro att jag en dag i posten skulle få mina personliga husgudars nya skiva för att recensera – jag skulle alltså få tycka och tänka om deras senaste giv. Jag hade heller aldrig kunnat tro att jag skulle bli inbjuden till några av Europas största festivaler för att komma och göra ett reportage, med backstage-pass och allt vad det innebär. För faktum är att det faktiskt är vad mitt lilla fanzine bidrog till. Det jag skrev och gjorde blev verkligen uppskattat, ibland av mina egna idoler och förebilder.
Att det faktiskt var så pass framgångsrikt är något som jag har förträngt, eller kanske bara aldrig insett. Såhär i efterhand tror jag att jag hade så uruselt självförtroende och självkänsla att jag inte kunde se att jag gjorde något bra. Så att nu få möjlighet till att fritt få berätta om det, och dessutom få följdfrågor kring det, var verkligen nyttigt för mig. Det blev en insikt i att jag kanske inte var sådär jävla sämst som jag själv kände att jag var under de där åren. Dessutom var det fantastiskt att få se hur en person som egentligen är ointresserad av musiken faktiskt tyckte det var roligt att höra mig prata om det. Det gav mig blodad tand och gjorde att jag känner en stark inspiration till att starta upp det där med recenserandet igen, för det var ju något som jag tyckte var så otroligt roligt att göra. Det var ju även något som jag växte som människa av att göra, även om jag under tiden inte kunde se det. Nu kanske jag aldrig kommer att starta upp mitt gamla fanzine igen, men det är kittlande att leka med tanken.