Garn, galenskap och en ny början.
”Nu ska du sticka ett par strumpor till Peter i Holland”, sa rösten i mitt huvud. Egentligen var det ingen röst, mer en impuls som trängde sig på och vägrade släppa taget.
”Men det var ju tjugo år sedan vi sågs – och han gav mig dessutom underkänt,” svarade jag tyst och skakade på huvudet.
”Hjälper inte. Du ska sticka dem. Och du ska skriva ett brev där du ber honom om hjälp, och hänvisar till din bror i Stockholm.”
Jag plockade fram stickorna. Garnet var strävt, melerat i svart och vitt, och maskorna växte snabbt fram mellan händerna. När strumporna var klara, värmde de gott när jag stoppade ner handen i dem. Sedan tog jag fram papper och penna.
Brevet flöt fram över sidorna. Jag skrev om hur någon varit inne i min lägenhet när jag inte var hemma. Hur saker försvunnit, och förgiftad mat lagts in i mitt kylskåp. Jag hade fått slänga det mesta.
Där tog det stopp. Jag tvekade.
”Skriv dit din bror och hans kontaktuppgifter också”, sa rösten. Jag suckade, men gjorde det. Sedan postade jag brevet.
Vad skulle min bror tänka? Det här var nog inte bra. Jag kunde bli tvångsinlagd igen – och då visste man aldrig vad de kunde hitta på med en.
”Du har nog rätt”, sa rösten. ”Det är bäst att du ger dig iväg.”
Men jag hade inte råd. Hur skulle det gå?
”Det reder sig. Du har tillräckligt.”
Så jag packade varma kläder, garn, stickor – och gav mig iväg. Jag körde norrut, till en liten stad ovanför Stockholm. Snön låg djup, men jag hade skidkläder och var tillräckligt varm för att sova i bilen. På dagarna satt jag på kaféer, stickade och skrev fler brev som jag skickade iväg.
Veckorna gick. Jag vet inte om folk började känna igen mig. En dag kom polisen. De ville veta vem jag var och ringde min dotter, som hade saknat mig. Kort därefter blev jag förd till Malmö, där jag lades in och fick börja medicinera.
Rösten var kvar. Jag fortsatte sticka, fortsatte skriva brev – men nu med personalens hjälp.
Efter några månader skrevs jag ut. Jag mådde bättre, även om rösten fortfarande fanns där. Det var sommar nu, och jag tillbringade långa dagar vid stranden. Tidigare hade jag isolerat mig, men nu återknöt jag kontakten med släkt och vänner.
Så småningom kände jag att jag ville jobba igen. En kollega erbjöd mig en plats på sin praktik. Det var inte enkelt. Region Skåne tvekade – gick det att återgå i arbete efter så många års sjukskrivning? Men till slut kom beskedet: jag fick börja på deltid.
Då tog jag ett aktivt beslut.
Jag sa farväl till rösten.
Nu ville jag satsa på ett friskt liv – med arbete, vänner och meningsfull fritid.