Året var 1988. Jag minns snön, solljuset mot Alpernas sluttningar – och ljudet av något som gick sönder inuti mig.
Fem år tidigare hade jag lämnat Holland. Min skilsmässa hade slitit sönder både mitt liv och min ork, en utdragen kamp som aldrig tycktes ta slut. Sverige blev min nystart. Jag fick jobb direkt, en lägenhet till mig och min dotter, som då var sju år. Jag var tacksam. Men under ytan fanns tröttheten kvar.
Jag jobbade fyra långa dagar i veckan. Patienter – en var trettionde minut – ofta människor som bar på något tungt, men inte ville tala om det. Istället kom det ut som kroppssmärta. Jag lyssnade, höll om, förstod – och bar. Efter varje arbetsdag kände jag mig som ett vått tygstycke som hängts på tork men aldrig fick torka.
Hemma väntade vardagen. Matlagning, läxläsning, försök att hålla ihop. Nätterna blev oroliga, jag vred mig i sängen medan tankarna snurrade som ett maskineri utan stoppknapp. Sömntabletter hjälpte lite, men bara ibland. På helgerna kom huvudvärken. Då slog det mig: jag hade inget utrymme för återhämtning. Ingen ekonomi för att jobba mindre. Ingen terapi, inga raster.
När sportlovet kom samma år var jag redan långt över gränsen, men visste det inte. Min bror hade bjudit med oss till Österrike på skidresa – en chans att komma bort. Vi bilade ner, jag och min dotter, min bror och hans vänner. De första dagarna tog vi det lugnt i mjuka barnbackar, smörigt snälla lutningar som passade min trötthet.
Men på tredje dagen sken solen från en klarblå himmel, och något i mig ville mer. ”Vi kör en längre rutt”, sa någon, och vi andra hängde på. Vi åt våra smörgåsar i liften för att spara tid. Åkte offpist i vissa sträckor. Vi hade bråttom – som jag alltid haft.
I en glänta öppnade sig en brant backe framför oss. Jag tvekade knappt. Det fixar jag, tänkte jag, och kastade mig utför. Men ett gupp dolde sig i snön. Jag for, flög – och när jag landade hörde jag det: ett knak, som om något bröts mitt inne i benet, och djupt därinne i själen.
Sjukvårdaren ville köra mig ner i bår. Jag förhandlade till mig en helikopter. Inte av stolthet, men för att jag ville bli lyft, bokstavligen bort från allt.
På sjukhuset konstaterades en lårbensfraktur. Jag blev lagd i sträckförband och väntade på operation. Men till min egen förvåning kände jag mig… lättad. Allt ansvar, alla måsten, alla patienter och middagar och läxor – var borta. Jag behövde bara ligga där. Och jag njöt. Jag, som alltid behövt vara stark, kunde nu inte ens stå.
Operationen gick bra. En månad senare flög jag hem. Väl hemma fick jag hemtjänst, färdtjänst – och en oväntad vila. Jag haltade, men slapp jäkta. Jag hade ont, men det var en smärta jag kunde förstå. En konkret fraktur, inte bara en invärtes spricka.
Men så, efter ett halvår, började jag arbeta igen. Samma upplägg – fyra dagar i veckan. Samma tempo. Samma tysta desperation i samtalsrummen.
Och plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Tröttheten, den osynliga, kom smygande som ett gammalt bekant ansikte. Jag såg den, men ignorerade den.
Idag förstår jag: jag borde aldrig ha rusat tillbaka. Återgången till jobbet borde ha varit långsam, varsam, med plats för helande. Istället pressade jag in mig i samma form som tidigare – som om jag aldrig fallit.
Men kroppen glömmer inte. Och det gör inte jag heller.