Året var 2003. Bakom mig låg några års sjukskrivning, veckor i en bil långt norrut, och månader av tvångsvård. Tiden var ett töcken. Jag minns inte när jag sist haft ett riktigt samtal med någon. Orden studsade mot väggar av misstro – ingen trodde mig, och jag blev tyst. Isolerad.
När jag skrevs ut var det sommar. Värmen var nästan överväldigande efter all instängdhet. Varje dag tog jag mig ner till Ribban. Jag doppade kroppen i det svala vattnet, kände solen värma huden och lät blicken vandra över den blå horisonten. Himlen var så klar att det nästan gjorde ont att titta på den. Friheten – den verkliga, kroppsliga friheten – var ett rus.
Men verkligheten hann ikapp. Min ekonomi hade försämrats; jag hade blivit sjukpensionär. Regionen ville dessutom dra in min etablering – det avtal som gett mig rätt att stämpla högkostnadskort och skriva ut frikort.
Det kändes som att marken gav vika under mig. Skulle allt jag byggt upp bara försvinna? Mitt yrke som sjukgymnast var inte bara ett jobb – det var en del av min identitet.
Jag visste att jag måste göra något. Jag letade – ringde, frågade runt – och till slut hittade jag en kollega som behövde en sjukgymnast med egen etablering. Det var inte självklart att Region Skåne skulle gå med på det. Men efter samtal, dokument, väntan – gav de med sig.
Det var då jag tog beslutet: jag ville leva igen. Säga adjö till sjukdomen. Välja arbete, vänner, fritid.
Jag blev remitterad till en arbetsterapeut – Ester. Hon jobbade med ett formulär som skulle hjälpa mig reflektera kring mitt yrke. Jag kunde frågorna utan och innan. Men det var inte det viktiga. Det var samtalet – tonen i hennes röst, hennes blick, det tålmodiga lyssnandet.
Jag märkte hur orden började komma lättare. Hur jag blev bättre på att sätta ord på mina tankar. Det behövdes – i jobbet, i kontakten med andra. Jag vågade hälsa på min mor. Ringa till en gammal vän. Små steg, men steg.
Ester följde med mig ibland. Hon satt med på Soltemplets fika en eftermiddag – ett varmt, alternativt centrum med doft av kryddte och rökelse. En annan kväll följde hon med till en meditation som leddes av Laka Lama – en man med vänliga ögon och ett sätt att tala som gjorde rummet tyst inombords.
På Fontänhuset träffade jag Ingrid. Hon var sjukskriven psykolog – och blev både min vän och min terapeut. Vi gick ofta på bio och fikade efteråt. Hon pratade mycket, men på ett sätt som lockade fram mina egna tankar. Plötsligt hörde jag mig själv säga saker jag inte ens vågat tänka förut.
Tack vare Ester. Tack vare Ingrid. Och tack vare jobbet som väntade – mitt arbete, mitt sammanhang – kunde jag långsamt kliva tillbaka. Till samhället. Till livet.