När jag sitter och tänker på att det har hunnit gå sex år sedan jag flyttade till lägenheten jag bor i nu, tänker jag mycket på min morfar. Jag tänker på mina nära och kära, på familjen som stöttat mig så otroligt mycket genom åren. Jag minns de vänner som jag har förlorat och de som jag medvetet lämnat bakom mig. Givetvis tänker jag även på de vänner som jag har skaffat sedan dess, och som för mig idag är värda sin vikt i guld, men mest av allt tänker jag på min morfar.
Min älskade morfar, som har betytt så fantastiskt mycket för mig. Så långt tillbaka som jag kan minnas var han sjukpensionär. Han hade slitit sönder kroppen som plåtslagare på Kockums. Axlarna var söndertrasade, knäna var förstörda, han hade en stödskena för ena benet, och han hörde väldigt dåligt. Arbetsmiljön på hans tid var definitivt inte någon höjdare, och idag hade vi aldrig accepterat ett sådant slit utan tillräcklig skyddsutrustning. Men det hårda arbetet hade helt enkelt tagit ut sin rätt. Så långt tillbaka som jag kan minnas hade min mormor och morfar även hund, och det var alltid en golden retriever. Vi flyttade ganska så tidigt i mitt liv till kvarteret bredvid där min mormor och morfar bodde. Därför så har jag alltid haft väldigt nära kontakt med mina morföräldrar, och jag var ofta där för att hälsa på och äta lite kakor (min mormor har alltid varit en mästare på att baka). När jag var för liten för att vara ensam hemma, när mina föräldrar jobbade, så var jag hemma hos morfar. Varje dag efter skolan så kom han och vovven och hämtade mig. Bilden av morfar, halvt haltande och med hunden lugnt lunkande bredvid, får mig alltid att le. Väl hemma hos mina morföräldrar åt jag och morfar busfrön. Det var morfars namn på puffat ris, som han hällde upp i en skål med mjölk. Jag förstår att det låter otroligt tråkigt och menlöst att äta, men han hade så mycket sylt i skålen att det enda som vi egentligen kände smaken av var sylten. Att min morfar älskade allt som var sött är ingen underdrift.
Otaliga är timmarna som jag har spenderat hemma hos min mormor och morfar. De har varit lite som extraföräldrar. Inte för att det var något fel på mina egna föräldrar, utan bara för att jag hade så mycket, och så nära, kontakt med dom. Jag har alltid sett upp till dessa två människor. Jag har alltid tyckt att det varit så fantastiskt att se två personer fortfarande uppvisa så otroligt mycket kärlek, trots att de träffades redan som tonåringar. Morfar köpte alltid blommor som en överraskning till mormor. Även om det nog aldrig kom som just en överraskning så vet jag att det var en kärlekshandling som hon uppskattade. Varje natt när de skulle sova så höll de varandras händer. Bara det är så gulligt och fint att jag blir lite tårögd av att tänka på det.
När jag i yngre tonåren fick problem med min psykiska hälsa så tror jag att varken min mormor eller min morfar riktigt förstod vad som hände. De kunde nog aldrig relatera till vad det innebar att bara inte fungera som människa. För det är precis så som jag i många år har känt – att jag inte var en fungerande människa. Till deras stora förskräckelse blev jag punkare, och såväl mormor som morfar har fått bita sig i tungan många gånger när jag dykt upp i nitjacka, tuppkam i alla onaturliga färger och stora kängor. Ingen av dom var heller särskilt förtjust i mina piercingar eller tatueringar, och morfar frågade mig ibland lite retsamt om jag hade ritat någon ny gubbe på kroppen.
De sista åren var morfar ganska sjuk. Kroppen ville inte längre och jag tror att han själv var rätt så less på att vara sjuk och att behöva åka till sjukhuset då och då. När min syster skulle gifta sig i Turkiet, för hon bodde i Turkiet, så skulle hela familjen flyga dit för att vara med. När jag pratade med morfar om det så menade han att han aldrig skulle orka med flygresan, och svarade ”jag har bara en enda resa kvar, och det är när jag ska upp och hälsa på vovvarna”. Den sista gången jag träffade min morfar så låg han på sjukhuset. I princip vartenda större organ i kroppen hade gett upp och han orkade knappt hålla sig vaken. Jag berättade att min syster skulle komma från Turkiet och hälsa på honom, och det vet jag gav honom glädje. Åtminstone glädje i den mån han mäktade med. När jag lämnade sjukhuset var det sista jag sade ”vi ses snart igen”. Det blev aldrig att vi sågs igen. Efter att min syster hade landat i Sverige och åkt till sjukhuset tog det bara ett par timmar innan han somnade in. Jag tror att morfar höll ut tills han fick träffa min syster, och sen hade han fått ta sina farväl.
Nu undrar ni kanske varför i hela friden jag skriver och berättar om detta. Jo, såhär är det… I mitt förra blogginlägg skrev jag om det faktum att det nu är fem år sedan mitt liv vände och jag började må bättre. Detta skedde bara några månader efter att min morfar hade gått bort. Jag vet att han i alla år oroade sig för vad det skulle bli av mig och hur mitt liv skulle se ut om jag aldrig kunde försörja mig på egen hand och om jag aldrig mådde bättre. Därför känner jag än idag en stor sorg över att han aldrig fick se detta ske. Bara ett år efter att han gått bort hade jag hunnit utbilda mig och skulle snart starta min första anställning som peer support. Jag önskar verkligen att min kära morfar fick uppleva detta, och kunde finna ro i att det faktiskt ordnade sig till slut. Min underbara mormor finns fortfarande i livet, och jag är så otroligt tacksam över att hon har fått vara med på denna livsomvälvande resa som jag har gjort. Även om ingen av dom varit så förtjusta i mina tatueringar så bär jag ändå två tatueringar på kroppen, för att för evigt påminnas om hur fantastiskt lyckligt lottad jag har varit som har fått ha två så stöttande morföräldrar. Idag skulle det ha varit morfars födelsedag. Idag tänker jag lite extra på honom och skänker några tårar till hans minne.