Har ni sett den nya versionen av Vi på Saltkråkan, efter Astrid Lindgrens manus och böcker? Man kan tycka vad man vill om att de moderniserat en gammal klassiker, jag gillar den gamla, den nya ger andra aspekter och vinklar av historien mer utrymme.
Själv är jag jämngammal med ”de gamla” Tjorven och Stina, och fick gå med föräldrarna eller mormor på bio och se filmerna om Saltkråkan med en liten godispåse i handen. Sen har jag sett dem på TV med mina egna, nu vuxna, barn.
De verkar ha ett bekymmersfritt liv, barnen på Saltkråkan, och ha så roligt tillsammans, ren idyll för det mesta.
Men jag tänker på Stina, och känner så väl igen mig i henne. Stina som bor ”på sin gata i staaan”, har fina kläder och många fantastiska historier att berätta, som bara delvis är sanna. Eller kanske inte alls. Som träffar familjen Melkersson på ångbåten ut till skärgården. Melkerssons har hyrt Snickargården som är ny för dem, men Stina har varit på Saltkråkan förut, många gånger, hos sin morfar, och bekantar sig genast med Pelle.
Väl framme på Saltkråkan blir de mottagna på bryggan av handlaren Grankvist, och Tjorven, som bor på ön och ser ut att vara glad att få sällskap. ”Tjorven, jag är här nu!” ropar Stina glatt.
Utan någon entusiasm svarar Tjorven ”Ja, jag ser det.”
Tjorven, stark och trygg på sin hemmaplan, som hon känner utan och innan, och med hunden Båtsman som ständig följeslagare. Och ensambarnet Stina, vars ensamstående mamma är kallskänka i stan… Hon har inga kompisar där, och har sett fram emot sommaren hos morfar på Saltkråkan, och att få leka med Tjorven som är jämnårig. Som så gärna vill vara med, och passa in, men som inte fattar de sociala signalerna och inte har lärt sig reglerna för hur man är kompis. Hur skulle hon det, som ensamt ensambarn? Som är finklädd och skryter och försöker göra sig märkvärdig för att bli accepterad. Pelle och Tjorven finner varann direkt, och Stina passar inte riktigt in, hur hon än försöker. Hon tyr sig till vuxna Malin och vill berätta saga efter saga för farbror Melker, som är mindre förtjust.
Alla kan ju inte vara som Tjorven eller Pelle. Jag, och säkert många andra flickor och pojkar genom tiderna, är mer som Stina. Som försöker och försöker, men ändå blir allt fel, hon blir utanför, kanske mobbad. Ensam. Som inte förstår vad som fattas för att hon ska bli accepterad. Är det hon som är fel? Mamma i stan, och morfar verkar inte tycka det, men varför är Stina så ensam? Annorlunda.
Stina älskar somrarna hos morfar på Saltkråkan. Ibland duger hon ju, och får vara med och leka med Tjorven och Pelle. Fast hon inte är som de, utan en annan sort, liksom. En sort som blir ensam, och inte fattar varför. Barnslig och lillgammal på samma gång. Försöker och försöker, men vet inte hur man blir som de andra, såna som får vara med.
Känner du en Stina? Lite udda, annorlunda, som ofta hamnar utanför gänget. Som inte fattat ”reglerna”, som inte kan tolka andras sociala signaler.
Försök att se henne. Släpp in henne. Låt henne känna att hon duger.
Barn kan vara väldigt elaka mot såna som inte riktigt passar in.
Var uppmärksam, se mönstren i gruppen, skolklassen, fotbollslaget.
Det finns säkert en Stina i din närhet också.
Ann Wirsén Meurling