Jag har alltid trott att jag måste vara stark.
Att jag måste hålla ihop.
Resa mig.
Fortsätta framåt.
Inte visa hur ont det gör.
Men det finns en punkt där man inte längre orkar hålla ihop.
Jag hamnade där.
I det mörka.
Så långt ner att jag inte längre visste hur jag skulle hitta tillbaka upp.
Det var inte bara sorg. Det var något djupare än så. En trötthet som satte sig i hela mig. Tankar jag skämdes över. Tankar jag knappt vågade erkänna för mig själv.
Tankar om att inte vilja leva.
Och med de tankarna kom skulden. Skammen.
Hur kan jag ens tänka så här?
Vad är det för fel på mig?
Jag borde vara tacksam.
Jag borde kunna ta mig samman.
Så jag försökte kämpa emot.
Jag försökte tänka bort det. Vara starkare än det. Trycka undan det som gjorde ont och låtsas att jag mådde bättre än jag faktiskt gjorde.
Men det som trycks undan försvinner inte. Det väntar.
Och så kom den där stunden.
Jag låg i en sjukhussäng med en kropp som var sargad. En kropp som bar spår av allt som hade hänt och som aldrig skulle se ut precis som den hade gjort innan.
Jag minns känslan av att ligga där och inse att ingenting skulle bli som förut.
Min kropp skulle förändras.
Mitt liv skulle förändras.
Och någonstans där, mellan sjukhusets väggar och alla tankar som jag hade försökt fly ifrån, började någonting förändras också inom mig.
Jag kunde inte längre springa ifrån mig själv.
Jag kunde inte gömma mig bakom att vara stark.
Jag kunde inte låtsas att allt var okej.
Så för första gången började jag förstå att jag kanske inte behövde kämpa mig ur mörkret genom att springa ifrån det.
Jag behövde stanna upp. Känna och tillåta.
Tillåta mig själv att vara ledsen.
Tillåta mig själv att vara arg.
Tillåta mig själv att vara rädd.
Tillåta mig själv att känna tomheten.
Och framför allt behövde jag sluta skämmas för det jag kände.
För mina tankar gjorde mig inte till en dålig människa.
De gjorde mig till en människa som hade burit mer än jag orkade bära ensam.
Jag började förstå att känslor inte alltid behöver lösas direkt. Ibland behöver de först få finnas.
Att känna allt det jag hade försökt fly ifrån var fruktansvärt smärtsamt.Mendet var också där något började förändras.
För när jag slutade kämpa emot mig själv kunde jag för första gången börja lyssna på mig själv.
Vad behövde jag egentligen?
Vad hade jag burit på alldeles för länge?
Vad behövde få sörjas?
Vad behövde lämnas?
Och vem var jag under allt det där mörkret?
Jag började förstå att jag inte behövde ta mig upp på en gång.
Ett andetag i taget.
En dag i taget.
Ett litet steg i taget.
Ibland kanske det viktigaste vi kan göra är att sluta kräva av oss själva att vi ska vara starka när vi egentligen bara behöver få vara.
Jag tillät mig själv att falla. Inte för att ge upp. Utan för att sluta låtsas att jag inte redan hade fallit.
Och när jag väl slutade kämpa emot fallet kunde jag börja känna efter var jag faktiskt befann mig.
Det var där jag kunde börja klättra. Inte genom att förneka mörkret, utan genom att möta det.
Inte genom att låtsas att allt var bra, utan genom att vara ärlig med att det inte var det.
Min kropp skulle aldrig bli exakt som den var innan. Men kanske behövde inte heller jag bli den jag var innan. Kanske var det inte meningen att jag skulle tillbaka.
Kanske var det meningen att jag skulle vidare.
Jag tillät mig att falla. Och någonstans där nere började jag långsamt hitta tillbaka till mig själv. Sedan började jag klättra.
Uppåt.
Mot livet.
Mot mig själv.
Mot allt det som fortfarande väntade på mig.
Och den här gången behövde jag inte bli den jag en gång var.
Jag fick börja om.
Som Gittel 2.0