Det finns en särskild sorg i att förlora sin pappa när man fortfarande är så ung. När man precis har börjat sitt vuxna liv och fortfarande behöver honom så mycket. När man tror att man har all tid i världen kvar tillsammans, men livet plötsligt visar något helt annat.
Jag var 20 år när min pappa dog i en hjärtinfarkt under en utlandsresa till Mallorca. Jag var själv med på resan, och det som hände då minns jag fortfarande så tydligt. Vissa minnen etsar sig fast för alltid, som om tiden aldrig riktigt har lyckats sudda ut dem.
Mamma och jag blev kvar på Mallorca några extra dagar. Vi kunde inte bara packa våra väskor och åka hem som planerat. Allt var förändrat. Livet som vi kände det hade plötsligt stannat upp.
Och jag var bara 20 år.
Jag var pappas flicka. Och helt plötsligt skulle jag lära mig att leva i en värld där pappa inte längre fanns.
Hur beskriver man saknaden efter någon som varit en så självklar del av ens liv? Hur förklarar man tomheten efter att inte längre få höra hans skratt, hans torra Göteborgsskämt eller bara veta att han finns där?
Tårarna ville aldrig ta slut. Jag saknade honom mer än jag själv förstod. Och rädslan för att glömma honom var enorm. Tänk om jag en dag inte längre kunde höra hans röst inom mig? Tänk om minnena skulle blekna, om jag skulle glömma hur han skrattade eller hur det kändes att vara hans dotter?
Jag bar på en sorg som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera.
Många år senare mådde jag riktigt dåligt. Sjukvården bedömde att jag hade en depression. Men med tiden började jag förstå att det också fanns en enorm sorg i mig som aldrig riktigt hade fått ta plats. Jag hade inte förstått att jag behövde hjälp med mitt sorgearbete. Jag visste inte hur man sörjde någon som man förlorat så tidigt i livet.
Jag började gå på samtal. Sakta, steg för steg, började något förändras. Jag fick närma mig sorgen, sätta ord på det som gjort ont och förstå att jag inte behövde bära allt ensam.
Det blev en del av min väg tillbaka till mig själv.
På senare år, efter att jag överlevde mitt självmordsförsök, har jag också förstått ännu mer av hur mycket min pappa faktiskt har betytt för mig. Hur djupt kärleken sitter. Hur en människa kan vara borta från ens vardag men ändå finnas kvar i ens hjärta, i ens minnen och i den man själv har blivit.
Det är märkligt med sorg. Man tror kanske att man ska komma över den, lämna den bakom sig och fortsätta framåt. Men jag tror inte längre att det handlar om att komma över någon man älskat. Det handlar snarare om att lära sig leva med saknaden, att låta kärleken få finnas kvar och att förstå att båda känslorna kan rymmas i samma hjärta.
Nu har det gått 35 år sedan pappa dog.
35 år utan hans skratt.
35 år utan hans torra Göteborgsskämt.
35 år utan att kunna ringa honom, krama honom eller berätta om mitt liv.
Jag önskar så innerligt att han hade fått vara med under alla de år som kom efteråt. Att han hade fått se mig bli äldre. Fått uppleva sina barnbarn och mitt liv. Jag önskar att jag hade fått ha honom kvar lite längre.
För ibland är det just det som gör ondast, allt det som aldrig blev. Alla samtal vi aldrig fick. Alla skratt vi aldrig fick dela. Alla stunder där jag hade behövt min pappa.
Men jag är inte längre lika rädd för att glömma honom. För han finns kvar i mig. I berättelserna, i minnena och i kärleken som fortfarande är lika verklig, trots att så många år har gått.
Jag kommer alltid att vara pappas flicka.
Och om jag fick säga en enda sak till honom i dag skulle det nog vara:
”Pappa, jag saknar dig. Jag saknar ditt skratt och dina dåliga Göteborgsskämt. Jag önskar att du hade fått vara med längre. Du skulle bara veta hur mycket du fortfarande betyder för mig. Det har gått 35 år, men du är fortfarande en del av mitt hjärta. Och det kommer du alltid att vara.”
Till dig som också har förlorat någon du älskar: Du behöver inte ha sörjt på rätt sätt, vid rätt tid eller under en viss period. Ibland tar det år innan vi förstår vad vi har burit på. Ibland behöver vi hjälp att hitta fram till sorgen för att kunna börja läka.