Totalkrasch.
Tankarna snurrar i huvudet i ett enda virrvarr.
Kan inte tänka färdigt en enda av dem.
Eller, jo, jag tänker att läget är hopplöst nu. Att jag kämpat och strävat, och blivit buren av min medicin över svackorna, men att det är slut med det nu.
Min ”rävgiftsmedicin”, den äldsta, mest beprövade antidepressiva medicinen, men också den som har effekt när ingen av de modernare ger tillräcklig lindring. Den fick mig att fungera, trots alla biverkningar.
I nästan 20 år levde jag ett ganska normalt liv, med jobb och familj och sång och musik på fritiden. Visserligen fick jag höja medicindosen lite då och då, när jag kände att marken gav vika under fötterna och stressen blev för stor. Men det hjälpte, ett tag till…
Nu går det inte längre. Min läkare sa just att han inte vill och vågar ta ansvar för att jag höjer medicindosen mera nu. Den enda medicinen som funkar när ingen annan gör det….
Nu är läget hopplöst.
Jag har redan prövat allt som skulle kunnat hjälpa mig att orka.
Nu finns det inga utvägar kvar. Jag är 53 år, och livet är slut.
Hoppet är enda lösningen…
Ett tips från min tidigare läkare om en kollega som kanske kan ta över mig som patient när han nu går i pension till hösten.
Efter en tids tvekan tar jag chansen, och ringer upp.
En vänlig kvinnoröst i luren.
”Jag har inte riktigt utrymme för nya patienter, och är ganska fullbokad.
Den tidigaste tiden jag har är om en månad. Kan du vänta så länge?”
”Jo, men det går nog bra. Vad skulle jag annars göra?
Jag har redan prövat alla mediciner, och den giftigaste och räligaste som faktiskt har fungerat får jag inte höja dosen av…
Och nu orkar jag inte längre…
Så det finns väl inget att göra…” hulkar jag.
”Jag bokar in dig för ett besök den 29:e kl. 13. Välkommen då” svarar hon.
”Och du, det finns ALLTID NÅGOT MAN KAN GÖRA!”
Hoppet.
Hela den månaden levde jag på hoppet, ända tills det var dags för besöket.
Hon gav mig hoppet om att det alltid finns något att göra.
Att inget är helt hopplöst, även om det känns så.
När jag inte längre hade något eget hopp gav hon mig av sitt hopp.
Och sin vetskap om att det aldrig är riktigt hopplöst.
Det kommer inte alltid att vara så här.
Det finns alltid något man kan göra.
Jag ska hjälpa dig.
Ann Wirsén Meurling
Ambassadör (H)järnkoll Skåne