Sömnlösa nätter

Varför kan inte hjärnan stanna? Varför kan jag inte sluta grubbla, sluta älta, sluta tänka? Ibland går det bara inte. Så länge jag inte försöker somna så går det väl an. Det må vara ganska irriterande även i vaket tillstånd, men då är det betydligt lättare att distrahera mig och försöka stänga av hjärnan. När jag däremot ska sova är det en jävligt irriterande företeelse. Denna natt är en sådan natt.

Jag har haft problem med sömnen i ungefär tjugo år nu, så det är inget nytt för mig att jag inte kan sova. Exakt vad det beror på vet jag faktiskt inte, men övervikten som lett till snarkningarna är definitivt inte till någon hjälp. Inte heller hjälper sömnapnén. Inget av det märker jag själv av (även om det har hänt vid några tillfällen att jag vaknat av mina egna snarkningar). Det som besvärar mig mest med sömnen är att tankeverksamheten vägrar stanna upp så fort det är dags att somna.

När jag mådde sämre var det oftast ångestfyllda grubblerier som uppfyllde tiden för de sömnlösa nätterna. Mörker och tystnad verkar vara katalysatorer för grubblande. Det var ofta tankar om situationen jag befann mig i; att jag inte mådde bra, inte kunde plugga eller jobba, inte hade vänner, inte hade flickvän o.s.v. Standard för mig, precis som det säkert är för många andra. Men med åren som gick och med samma tankar som natt efter natt for runt i mitt huvud så blev ångesten det medförde desto tyngre. Det är svårt att inte tappa modet, eller att inte känna en hopplöshet, när tiden bara går utan att det verkar leda till något bättre.

Tack och lov är det sällan som jag upplever sådana nätter nu för tiden. De har blivit färre och färre, men de har däremot inte försvunnit. Jag kan fortfarande känna panikens svett porlande nerför tinningarna när jag tänker på min framtid. I viss mån handlar det om samma saker som förut, fast nu med en annorlunda tagning. Till skillnad mot förr så mår jag bättre. Jag mår inte alltid toppen, men jag mår bättre. Jag har ett jobb som jag stormtrivs med och jag har vänner som är fantastiska. Så varför kan jag inte sova? Varför ältar jag det som har varit?

Jag vet inte hur många nätter som jag har legat vaken, vridit och vänt på mig, i timme efter timme utan att kunna somna. Jag vet inte hur många nätter som jag till slut har gett upp, klivit upp ur sängen och satt mig uppgiven och gråtfärdig framför datorn eller Tv:n för att fördriva tiden och hoppas på bättre lycka nästa gång jag lägger mig. När jag försökte plugga var det ofta som jag gick till lektionerna på morgonen utan att ha sovit en minut. För att somna krävdes det maximal utmattning. Det krävdes att jag var så trött att jag knappt kunde stå upp, för det var enda sättet att vinna över ältandet och få en stunds vila. Samtidigt som jag nästintill inte ville något hellre än att sova – för då slapp jag vara vaken och må dåligt.

Som sagt så är det numera sällan som jag upplever dessa sömnlösa nätter, men desto oftare vaknar jag om nätterna. Kanske är det en del i min utveckling att ha gått från att grubbla i vaket tillstånd till att istället grubbla sovandes, vilket i sin tur gör att jag vaknar av mina grubblerier. Kan det vara så att mitt undermedvetna hindrar mig från att få en ordentlig natts sömn? Jag kanske har så mycket att bearbeta, saker som jag har varit med om, att hjärnan helt enkelt går på högvarv även när jag sover. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag sällan får sovit ut ordentligt. Jag har bara fått vänja mig vid att trötthet är en del av mitt habitualtillstånd.