Mitt primitiva jag

Ibland krävs det inte mer än ett sms för att man ska tappa fotfästet. Det hände mig igår kväll. En av de få nära vänner jag har berättade om något fruktansvärt som hon har blivit utsatt för. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är inte min sak att göra. Men det här sker alldeles för ofta och det är tyvärr inte första gången en kvinna i mitt liv blir utsatt. Denna gång gick topplocket och på ett ögonblick hade jag regredierat tillbaka till mitt gamla jag.

Vad jag menar med det är att jag inte hanterade det på ett sunt vis. Adrenalinet kokade av ilska och jag kände hur mitt gamla hatfyllda jag tog över. Det är inte en person som jag är stolt över att ha varit. På med arg och våldsam musik, hög volym och med flaskan på bordet. Det var som att jag hoppade tio år tillbaka i livet, innan jag påbörjat min återhämtning och innan jag fullt ut hade lämnat ett destruktivt leverne bakom mig.

Jag ville gråta för min väns skull; för hennes smärta och sorg. Jag ville skrika av ilska och få utlopp för min avsky. Så plötsligt skämdes jag över mig själv. Jag skämdes inte för att jag var arg eller ledsen, utan jag skämdes för att det i stunden kändes som att jag fick det till att handla om mig. Jag blev så självupptagen av hur hennes trauma fick mig att känna – jag ville gråta, jag ville skrika, jag ville trösta, jag ville skada… Jag, jag, jag! Som en förvrängd Narkissos, men istället för något vackert var det något vidrigt som jag blint stirrade på.

Det mest skrämmande i hela situationen är hur jävla bekvämt det var. Det krävdes verkligen inte mycket för att jag skulle återfinna mig i självömkande. Jag brukade hata både mig själv och i princip allt och alla – mitt liv bestod i flera år bara av mörker och negativitet. Det är verkligen inte något jag vill tillbaka till, men om det är något gårdagen lärde mig så är det att misantropin och nihilismen lever kvar där inne. Det är förbannat lätt att återuppliva gamla demoner, men det är desto svårare att ta sig ur en nedåtgående spiral. Många års hårt kämpande krävdes för att jag skulle kunna gå vidare, hitta glädje och gemenskap, få känna ett värde i livet och få uppleva positiva förändringar.

En dag är väl ingen dag. Åtminstone inte i det stora hela. Jag får bara vara vaksam så jag inte faller tillbaka och fastnar i gamla mönster igen. Idag är jag fortfarande både arg och ledsen, men jag finner ilskan lättare att hantera så jag väljer att finna frid i den. Måhända är det inte superhälsosamt, men med rätt musik som soundtrack har jag bra hjälp till att få utlopp för dessa känslor. Just nu går Dråp – Ner på knä på repeat här hemma, för ibland säger en låt precis vad man känner.