Här har vi då ett långt försenat inlägg. Ett inlägg som jag skrev i ren frustration när jag hade en svacka i höstas. Det var en tid av extra press, extra stress och alldeles för mycket oro. Även om jag hade mycket att se fram emot, mycket som var roligt så var det ändå för mycket. Det var liksom inte bara för mycket av det jobbiga och negativa, utan det var även för mycket av det roliga. Jag är inte helt i mål vad gäller att begränsa mig själv när det gäller nöjen; för jag har fortfarande en tendens att boka in mig på för många grejer och att glömma bort den där evinnerligt ovärderliga vilan. Det är inte alltid som jag lyckas hejda mig i tid, men det kommer jag till senare i texten.
Ibland är det psyket som tar stryk när det är mycket som händer och livet är stressigt, och ibland är det kroppen som tar stryk. Allt som oftast tycker jag att det är en kombination; det ena leder till det andra i slutändan. Så var även fallet denna gång. Jag kan i ärlighetens namn inte riktigt minnas i vilken ände som det hela startade, men jag tror att det var att jag var kroppsligt trött. Jag hade i flera veckor flängt runt mellan olika arbetsplatser och jobbat både här och där. Jag älskade det. Det var arbete som gav mig så otroligt mycket inspiration och gjorde mig än mer peppad på framtiden. Men samtidigt så är jag inte van vid att behöva vara på flera platser samtidigt. De utav oss som förhåller sig till kvantfysikens regler vet att det inte är särskilt lätt att befinna sig på två platser samtidigt. Så vitt jag vet är bilokation en omöjlighet, även om det hade varit jävligt välbehövligt ibland. Men nu svävar jag ut… jag var lite disträ i min uppmärksamhet just för att jag hade extra mycket arbete, och därmed givetvis extra mycket att tänka på. Så det tog mig några veckor extra att inse varthän det barkade.
Tröttheten, segheten, oförmågan att riktigt kunna koncentrera sig och fokusera började återigen göra sig tillrätta i mitt liv. Som tur är har jag lärt mig lite genom åren, och är inte längre naiv nog till att tro att det bara kommer att gå över. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta semester i några veckor. För att inte låta måendet och vardagen helt balla ur fick jag spendera semestern med att sova. Det är kanske inte världens mest spännande semester, men det var fan välbehövligt. Det faktum att jag ändå insåg att jag var tvungen att stanna upp och ta en paus från livet visar också att det inte är omöjligt att lära sig av gamla misstag. Istället för att envist köra på och tro att man klarar mer än vad historien uppenbarligen visar så kunde jag denna gång stanna upp innan det hade gått rent åt helvete. För jag slösar hellre bort semesterdagar på att sova än går in i väggen och behöver bli sjukskriven för utmattning. Så det går fan att lära en gammal hund att sitta. Även om hunden i fråga är tjurig, envis, lat och ibland inte allt för smart.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör