Som att slå huvudet i väggen

Jag sitter just nu och nynnar på Fiendens Musiks gamla dänga Som att slå huvudet i väggen. Den handlar visserligen om politiska olikheter och dödfödda diskussioner mellan oliktänkande, men precis just nu tänker jag på min egen kamp mot psykiatrin och känner att det verkligen är som att slå huvudet i väggen. Jag vet inte hur många gånger jag har sökt hjälp, hur många läkare, psykologer, kuratorer och sjuksköterskor jag har träffat genom åren. Med tanke på att jag har haft kontakt med psykiatrin på ett eller annat vis i snart 30 år är jag ganska säker på att antalet är tresiffrigt. Av dessa hundratals experter och förståsigpåare är det enbart en handfull som jag har känt faktiskt har lyssnat på mig.

Att inte bli lyssnad på av vården är tyvärr verkligen inte något unikt. I mitt yrke, där jag själv jobbar på en psykiatrisk avdelning, möter jag nästan bara personer som känt sig missförstådda eller illa behandlade av vården sedan tidigare. Vare sig det handlar om somatiken eller psykiatrin – det verkar som att en hel del personer som jobbar med sjuka människor egentligen inte borde ha kontakt med människor i sitt yrke över huvud taget. Att som läkare nonchalera någon som säger att de inte vill leva längre med att ”det bara är hens diagnos som talar”, eller gå in i ett samtal med en patient bara för att berätta att ”det här har jag redan beslutat” (utan diskussion med patienten i fråga) visar fan på dåligt omdöme. Jag skulle kunna komma med mängder av fler historier av betydligt värre grad, men det är inte mina berättelser. Däremot kan jag ju tillägga att jag själv i ett första läkarsamtal en gång blev kallad för ”en lat jävel”. Det hade läkaren redan kommit fram till innan vi hade mötts, för det var det första han sade till mig. Jag har även av en annan läkare blivit avskriven som patient hos psykiatrin med motiveringen att jag egentligen inte ville ha hjälp, utan bara ville ha sjukintyg så jag kunde gå på socbidrag och inte behöva göra nånting om dagarna. Den människa som resonerar på det viset har då fan aldrig själv behövt sälja sin själ till socialen, behövt böna och be och hoppas att de kan tillåta en några extra kronor till att ha råd med glasögon för att slippa konstant huvudvärk. Du har då aldrig levt på existensminimum, för då hade du vetat att det minsann inte var sådär jävla fett.

Men men… slå huvudet i väggen var det. Jag var nyligen på mitt årliga läkarsamtal på psykiatrin. För man kan inte förvänta sig något mer än ett samtal om året. Jag gick in och var helt ärlig med att jag såg detta som sista chansen för psykiatrin att faktiskt lyssna och försöka hjälpa. Jag gav det helt enkelt ett sista försök. Inte trodde jag väl egentligen att det skulle ge några positiva resultat. De flesta gånger jag har gått ifrån ett samtal på psyk har jag gjort det ännu mer nedslagen och med en värdelöshetskänsla. Men lik förbannat går jag dit igen. Gång på gång. För var fan skall jag annars ta vägen när jag vill ha hjälp? Hör och häpna – jag gick denna gång därifrån med en känsla av resultat. Jag blev betrodd. Jag kan inte minnas när det senast skedde. Istället för att få förklarat för mig att jag har för målande ord, kan beskriva mitt mående så pass bra att det egentligen inte kan vara så illa som jag säger, så fick jag höra att psykiatrin verkligen har trampat på mig tidigare. Inte nog med det, för det ska bli uppföljning om två månader. Jag behöver inte vänta ett år. Det ska dessutom snackas utredning för ytterligare diagnoser; något som jag önskat i många år men alltid blivit nekad.

Vad det skulle röra sig om för diagnoser lämnar jag till ett framtida tillfälle, när jag vet vad utredningen visar. Men denna gång behövde jag inte gå därifrån med blodig panna, utan kunde göra det med en känsla av lugn.