Min EIPS-diagnos

Känslorna som uppstod när jag fick min borderline/EIPS-diagnos var blandade. Först tänkte jag -Detta vill jag inte berätta för någon. Så har jag aldrig tidigare känt när det kommer till min psykiska ohälsa. Jag är ju trots allt ambassadör och det är mitt jobb att våga prata. Varför var då min första känsla just skam? Kanske för att jag vet att man kan bli frisk från EIPS och här har jag gått runt och intalat mig själv och min omgivning att jag är proffs på återhämtning. Jag har sett mig själv som återhämtad i många år. Tänkt att jag har kontroll över mina känslor, i alla fall så pass att de är hanterbara. Så att erkänna min nya diagnos vore att erkänna kontrollförlust. Dessutom kände jag en frustration över att inte ha fått en autism-diagnos. Jag vet inte ens varför jag envisas med att få det på papper, men jag får till exempel ofta höra att jag måste vara mer flexibel och det är inte lätt för mig. Relationsproblem är ju vanligt vid båda diagnoserna. När jag vet det jag vet nu så var det i och för sig tur att jag inte fick någon autismdiagnos, men jag återkommer till det.

Även om min första tanke var att jag inte ville berätta om borderline-diagnosen så gjorde jag det så fort jag kom hem. Men det var med darr på rösten.

Nästa tanke var -Yes, nu har jag äntligen, vid 32 års ålder, rätt att ställa mig i kö till DBT. Känslan som kom sen var ilska. -Hur fan har de kunnat missa detta under alla år som jag hade behövt hjälp? Så istället för att försöka få en remiss till EIPS-mottagningen så sa jag upp all kontakt med psykiatrin, vilket också innebar att jag slutade äta ADHD-medicin. Vilket jag är glad över. Den var till stor hjälp, men just nu klarar jag mig utan.

Sen rullade livet liksom bara på i tre år. Jag fortsatte ha ständiga konflikter med vänner, grannar, kollegor, chefer, förskolepersonal, familj osv. men det är liksom inget konstigt för mig eftersom det alltid varit så. Jag bråkar med folk och så sluter jag fred där det känns meningsfullt och möjligt.

Jag tänker att så länge jag kan sköta mina jobb och uppfostra min dotter till att bli den fantastiska individ hon är, så måste jag göra något rätt.

Sen blev det november 2023 och jag gjorde lite för mycket och vilade lite för lite. Jag såg till att bli sjukskriven, för det enda jag orkade göra var att ta hand om mitt barn och det är en förmåga jag aldrig någonsin vill äventyra. Enligt vårdcentralens självskattningsformulär hade jag stora svårigheter på grund av min EIPS. Man kan undra vad mina svårigheter förklarades med under de 16 år jag var patient inom psykiatrin utan den diagnosen. Nu började jag återigen tänka att jag skulle försöka ta den hjälp min diagnos ger mig rätt till.

Först tog det två månader innan jag fick en tid på den allmänpsykiatriska mottagning som skulle bedöma mig och sedan remittera mig till EIPS-mottagningen. Allmänpsyk sa att jag nog skulle kunna få gå i ERGT. Att MBT och DBT kan tas till endast efter att man testat allt annat. Jag suckade, skakade på huvudet och sa ok. Sen väntade jag lite till och blev under tiden jag väntade ånyo gravid. Jag frågade då om det kanske skulle kunna skynda på processen att få stöd. Kanske i alla fall en samtalskontakt? Istället sa då allmänpsyk att jag tvärtom skulle behöva vänta tills efter bebis.

Fyra månader efter att jag blivit sjukskriven hade jag fortfarande inte fått någon samtalskontakt. Jag hade börjat jobba igen för jag hade varken råd eller lust att gå hemma mera. Nu fick jag i alla fall en tid för bedömning på EIPS-mottagningen. Där gick man emot vad allmänpsyk sagt och istället för ERGT är jag nu satt i kö för MBT. Mer om det hoppas jag kunna berätta när det är dags. Efter bebis. Om jag bedöms vara i behov då. Det var ju i alla fall en jävla tur att jag inte fick någon autism-diagnos för har man det så får man tydligen inte gå i MBT.