Jag har precis varit och köpt ett par nya sneakers till min dotter. Varje gång hon behöver gå upp en skostorlek sköljer en våg av stolthet över mig. Det känns så sjukt att jag har ett så fantastiskt barn, som blir mer och mer awesome för varje dag som går. Det är inte endast negativt att ha starka känslor när känslan av stolthet nästan helt överskuggar det faktum att det var en utgift som precis som allt annat sved till i plånboken. Jag ser så mycket fram emot att se hennes glada min när hon får nya skor.
Nog om det. Idag vill jag beröra ämnet stigma när det kommer till just EIPS/Borderline. Jag har ju tidigare berättat att min första tanke när jag fick diagnosen var att inte berätta om den. Det kom jag alltså snart över och har varit lika öppen med den diagnosen som med mina andra. Ute i den riktiga världen (eller i alla fall i min del av Malmö) – med det menar jag runt vänner och bekanta, med familjen, på lekplatsen, i samtal med andra föräldrar på min dotters förskola – är det aldrig någon som höjer på ögonbrynen. Det som istället händer när jag avslappnat pratar om diagnosen är att andra öppnar upp och berättar om egna diagnoser, eller bekymmer. Vi är jämlikar. Bara människor liksom. Inga konstigheter eller uttalade fördomar. Ofta nyfikna frågor och intressanta konversationer.
Det enda stället där jag stöter på fördomar är i vården. Eftersom jag i mina olika jobbuppdrag stöter på mängder med vårdpersonal så vet jag att detta är utbrett. Ibland händer det att jag befinner mig i sammanhang där folk inte vet att jag har borderline. Det är då jag får höra de värsta sakerna. Som att vi med borderline “är jobbiga” och att det “är så kladdigt” runt oss. Jag tror att det kommer ur en frustration. En frustration av att inte ha resurser, verktyg och rätt kunskap för att hjälpa eller ens lotsa rätt. Men det låter förjävligt och oprofessionellt.
Många av de självdestruktiva beteenden jag haft under åren tycks ha gjort personal inom både psykiatrin och somatiken väldigt obekväma. Speciellt när det rört sex eller självskador. Hur kan det komma sig att man innanför väggarna i vården skruvar på sig när ämnen kommer på tal som människor i civilsamhället kan bemöta med en öppenhet?
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör