Idag blir det ett vardagsinlägg. Eftersom jag alltid kämpar med balansen mellan vila och aktivitet för att må psykiskt bra så är det det som vardagen handlar om i vanlig ordning. Det händer en massa saker i mitt liv just nu förutom det som är standard – lämna och hämta på förskolan, försöka hinna handla, laga mat, tvätta, bolla olika jobb och hinna promenera mellan dem (tappade bort min cykelnyckel för 6 veckor sedan), kämpa mot algoritmerna på sociala medier, inte dubbelboka mig, somna i tid, meditera (händer för sällan), reflektera, umgås med min dotter osv osv.
Förra veckan påbörjade jag ett stort väggmålningsprojekt. Jag ska måla ett trapphus på fem våningar på ett kommunalt boende. Det är svårt att klämma in i schemat och min mage växer för varje vecka, men jag gillar utmaningar så det är samtidigt kul. Jag har hittills målat i 12 timmar och är klar med kanske 15 procent av jobbet. Vi får väl se hur kul jag tycker det är att stå på tå och balansera mitt i en trappa när jag närmar mig vecka 30 i graviditeten…
Apropå graviditeten så var jag på rutinultraljud förra veckan. Eftersom jag av naturen har katastroftankar kring det mesta så var jag ganska orolig i flera veckor innan, men oron var helt obefogad och allt såg bra ut. Dessutom känner jag äntligen lite sparkar.
Jag känner mig det mesta av tiden väldigt stabil i mitt mående under graviditeten, men när det väl händer något som får mig ur balans så är känslorna kraftigare än vanligt, vilket är svårt att hantera. Jag kämpar fortfarande för att få en samtalskontakt och idag fick jag ny info av min nya chef på ett av mina jobb. Jag berättade om hur jag som vanligt studsar runt som en pingpongboll mellan vårdgivare. Som jag kanske nämnt tidigare så ville min barnmorska absolut att jag skulle sätta press på den allmänpsykiatriska mottagning som jag tillhör om att jag behöver stödsamtal, men när jag gjorde det så stötte de bort mig och sa att jag minsann var vidareremitterad till EIPS-mottagningen. Idag fick jag reda på att de inte har rätt att stöta bort mig eftersom jag ännu inte påbörjat någon behandling på den mottagningen och inte heller kommer att kunna göra det förrän jag fött barn och det gått några månader. Så jag ringde dem ånyo idag och ska tas upp i något team igen. Det är så här det ser ut. Fram och tillbaka och fram och tillbaka.
Jag har gått i psykoedukation om EIPS tre gånger nu och även om det inte är behandling så är det skönt att sitta i ett rum där det inte känns som folk tror att man är helt galen, utan där personalen förstår sig på borderline och jag inte är ensam om att ha diagnosen. Dessutom fick jag veta sist att man kan bli remitterad till en fysioterapeut för basal kroppskännedom, vilket är en av mina favoritaktiviteter. Jag har redan gått i det tidigare men det var över tio år sen och jag känner verkligen att jag tar vad jag kan få just nu. För att hålla mig i balans, rädda mina relationer och genomlida denna graviditet.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör