Usch vilken morgon! Ett problem med att inte ha någon autismdiagnos men ändå mycket autistiska drag är att man som i mitt fall inte känner att man har någon rätt att kräva att få tydligare information än vad folk med mer “vanliga” hjärnor kanske behöver. Min dotters förskola är ett bra exempel. Förra veckan fick jag ett månadsbrev från förskolan, där det fanns information om denna veckans aktiviteter. Det står att de barn som ska börja skolan till hösten har avslutning idag klockan 10.00. Det står också att föräldrarna är välkomna på “drop in” imorgon och konserten som barnen hade igår hade vi fått väldigt mycket och tydlig information om att vi fick närvara vid. Ingenstans har det stått något om att föräldrarna är välkomna till avslutningen. Vi fick inte komma på till exempel luciatåget i julas och vi har aldrig tidigare varit välkomna på någon avslutning. Min dotter har visserligen sagt att jag får komma, men det sa hon om en grej för två veckor sedan också och då visade det sig att den informationen var fel. Dessutom hade jag bokat in ett samtal klockan 9.00 idag (som skulle göra det svårt att hinna i tid till avslutningen) redan för två veckor sedan och så skulle jag ha ett annat möte klockan 11.00 (som jag förstod skulle göra det svårt att närvara på hela avslutningen trots att jag inte fått någon info om hur länge den skulle pågå). Jag fattar också att jag hade kunnat fråga pedagogerna, men det har liksom inte blivit av för vi har haft annorlunda rutiner de senaste dagarna och jag har knappt sett några pedagoger. Dessutom tycker jag om skriftlig information eftersom jag då inte behöver använda mitt auditiva minne utan bara kan falla tillbaka på att läsa informationen en eller flera gånger om det skulle behövas. Det skapar mindre stress. Detta kräver ju dock att informationen är fullständig, tydlig och korrekt.
Sen är det aspekten med mamma-skuldkänslor. Jag vill så gärna vara en närvarande förälder och vill/behöver ta fullt ansvar för att mitt barn har det bra. Ettas pappa och jag har visserligen gemensam vårdnad, men han bor i Gambia sedan fyra år tillbaka och migrationsverket tycker inte att vårt barn behöver sin pappa, förutom eventuellt om jag kan bevisa att inte jag kan ta hand om Etta. Jag kan ta hand om henne, men jag vill göra det alldeles utomordentligt bra och det kan ibland leda till att jag inte tar lika bra hand om mig själv, vilken i sin tur leder till att jag blir för trött och stressad för att vara 100% mentalt närvarande. Utöver att vara närvarande så vill jag dokumentera allt som händer i Ettas liv så att jag kan skicka bilder och videor till hennes pappa och se till att de pratar några gånger i veckan. Alltså är pressen vare sig den kommer inifrån eller utifrån större än om pappan inte funnits med i bilden alls. Allt detta kan också leda till att jag blir arg på min omgivning när jag till exempel inte förstår vad som gäller och när jag behöver prioritera jobb versus barn. För att jag ska kunna ta hand om mitt barn måste jag ju också tjäna pengar. Det är så jävla svårt att göra rätt på alla fronter.
Utöver dålig information och mammastress så hade jag bara sovit ett par timmar inatt, men ändå så lyckades jag (med viss hjälp) vända skutan innan jag gick på grund idag. På väg till jobbet ringde jag min kille och bad honom gå på Ettas avslutning ifall jag inte skulle hinna. Det krävdes ett halvtimmes långt terapisamtal med honom för att jag skulle lugna mig. Sen torkade jag tårarna och kunde fokusera på mitt arbete. Jag gjorde några justeringar och hann trots allt till avslutningen och fick se min dotter i försökolestudenthatt. Vägen dit hade kanske inte varit så svår om jag sovit ordentligt och haft en neurotypisk hjärna, men det gick!
Jag vet att jag är en bra mamma. Annars hade jag inte ens tänkt tanken att skaffa ett barn till. Jag måste bara sluta ställa orimliga krav på mig och min omgivning. Och så måste jag sluta ge mig själv en massa måsten…
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör