Idag är det måndag och jag är helt slut. Helgen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Tanken var att jag skulle ha en barnfri helg och ligga i sängen vila. Och så skulle jag ut och dansa, för det händer så extremt sällan och jag känner att jag vill hinna göra det en gång innan jag blir för gravid. Etta skulle åka till mina föräldrar och jag tänkte inte att något skulle kunna ändra min planering. Jag glömmer ibland att det finns faktorer som jag inte alltid har med i beräkningarna. Till exempel att världen och familjen består av fler människor. Som bonusbarn och en svärmor. Jag önskar att jag var mer flexibel och mindre mån om att hålla fast vid mina planer, men det är svårt! På torsdagen blev det släktmiddag efter en hattig arbetsdag. Vi kom hem ganska sent och skulle upp tidigt till jobb och förskola. På fredagen åkte Etta iväg och jag var trött och fick tvinga mig själv att gå på ett event där jag ställde ut en målning. Det är tur att jag är gravid för annars kanske jag hade druckit vin och varit bakis dagen efter. Istället åkte jag hem hyfsat tidigt och kollade på en serie tills jag somnade.
Sen var det alltså lördag. Jag gick till gymmet efter frukost, medan resten av huset tog sovmorgon. Strax efter att jag kommit hem och de andra vaknat så dök svärmor upp och det blev en känslomässigt svängig eftermiddag på många sätt och vis. Jag kände att jag behövde space och tänkte att jag skulle gå iväg till Moriskan där ett hip-hop-event pågick. Det var bara det att min stressnivå var för hög för att jag skulle vara bekväm med att mingla, så istället för att gå till Moriskan så promenerade jag runt och letade efter en bänk i solen eftersom det blåste kallt och jag tagit för lite kläder på mig. Jag hittade en bänk och satt på den och andades tills skuggan nådde mig. Då gick jag tillbaka hem, men inte upp i lägenheten utan ner i källaren där det finns ett sällskapsrum. Sällskap var just vad jag ville undvika och rummet var tomt. Jag slog mig ner i soffan och kollade på en halv fotbollsmatch i mobilen, innan jag gick upp igen och såg klart matchen med min kille och hans tonårsson. När det närmade sig midnatt gick min kille och jag till en bar och sittdansade i någon timme. Vi kände oss båda malplacerade och utmattade. Min hjärna ville inte slappna av när vi kom hem, utan jag låg vaken till efter 4 på morgonen, men bestämde mig för att sätta alarm på telefonen för att inte sova bort dagen och riskera att inte kunna sova nästkommande kväll.
Innan jag somnade den morgonen bestämde jag mig för att åka iväg på söndagen. Jag behövde vara ifred en stund och ladda mina batterier. Jag satte mig på ett tåg mot Kristianstad för där har jag bott, så jag vet var det finns ostörda platser, men ju längre däråt tåget rullade, desto mer saknade jag min dotter som inte skulle komma hem förrän måndag (idag) eftermiddag. Jag bestämde mig för att åka hem till mina föräldrar och spendera några timmar där. Jag vet att det kan blir känslomässig stress där också men det var värt risken. Väl framme kom Etta springande emot mig. Hon hade saknat mig med och vi fick några fina timmar ihop innan jag åkte hem igen.
Jag fick vila medan Troy lagade middag. Vi la en träskiva mitt på sängen och dukade där. Sen kollade vi på en alldeles för spännande serie och somnade lite för sent igen. Jag vet hur viktigt det är med sömn för att jag ska fungera, men ändå skjuter jag det på framtiden. Om två veckor har jag semester. Jag ska visserligen jobba med min väggmålning, skriva i den här bloggen och ha mina patientforum, men jag måste inte gå upp klockan 05.48.
Ändrade planer är (tillsammans med sömn) det jag har allra svårast att hantera i vardagen. Vad är lösningen? Jag kan ju uppenbarligen inte planera bort min stress, utan den tycks bara bli värre ju mer jag planerar, eftersom det då finns mer som kan störas av ändrade förutsättningar och yttre faktorer. Det känns fantastisk när allt går precis som jag tänkt mig, men det händer inte speciellt ofta. Lösningen är väl att planera lagom och ha stor felmarginal, men det är lättare sagt än gjort.
Graviditet är ett perfekt exempel. Jag har planerat att jag ska jobba fram tills en vecka innan min planerade kejsarfödsel och att jag ska bli klar med min väggmålning innan jag går in i tredje trimestern, men egentligen vet jag ju att vad som helst kan hända. Jag kanske inte alls orkar jobba så länge och jag kanske inte fixar att måla trapphus i vecka 28. Jag kanske föder för tidigt. Sådana planändringar går ju inte att styra. Jag behöver verkligen jobba på att bara acceptera att saker sker utanför min kontroll.
Hanna Hildeman
Hjärnkollambassadör