Min första dator var en Apple II, med 48K RAM, och två diskettstationer. Ingen hårddisk. Den klarade allt jag behövde göra på den tiden, i början på 1980-talet. Men ingenting fungerade utan elström. Drog man ur sladden slocknade allt, genast.
Nuförtiden händer inte så mycket om man skulle dra ur sladden till datorn. Den har batteri, och fortsätter att fungera utan problem tills batteriet är urladdat. Men då kan man ju ganska snabbt ladda upp det igen, om man sätter i kontakten, och fylla på reserverna.
Hjärnan och kroppen har också reservkraft att ta till när det verkligen krävs. Man klarar mycket mer än man tror. ”Bara fem minuter till!” ”Vi är snart klara, bara lite till….” För det mesta går det bra. Tills man har kört på reserverna för länge utan att fylla på genom att stoppa kontakten i väggen och ladda batterierna. Då funkar ingenting alls.
Ofta har man varit alldeles för ”duktig” alldeles för länge. Gjort mer än man egentligen orkar. Bara lite till… Man måste bli klar, har ju lovat. För mycket.
När kraften är slut är den slut. Ridån har gått ner. Själva kontakten med livet runtomkring är bruten. Så fort man hämtat sig lite grann blir man stressad igen, av allt som man INTE gjort, och borde göra. Man orkar inte, men stressen finns där.
I nästa steg, ett bra tag senare, kan batterierna vara lite grann laddade. DÅ ska man ta igen allt man missat. Helst nyss! Och så ligger man där igen, och kraften är helt slut. Det tar ett par såna bakslag innan man lär sig att säga nej. Det går inte. Jag kan inte. Måste ransonera kraften och bara göra sånt som är helt nödvändigt. Gå på toa. Äta. Vila. Kanske duscha.
Ganska mycket att vardagsrutinerna brukar ju gå på autopilot, man behöver inte tänka på det man ska göra, det liksom går av sig själv.
Inte nu längre. Autopiloten har tagit semester. När man försöker svänga ihop en vanlig frukost märker man hur mycket man tidigare litat på autopiloten.
Nu måste man tänka hela tiden för att det ska bli rätt. Fast det blir ofta fel ändå, så fort man tappar koncentrationen. När mackorna är bredda och teet är klart upptäcker man att man glömt lägga tebladen i silen. Det smaklösa vattnet har kallnat. Bara att börja om. Precis som alla andra morgnar gör man kaffe och häller i mjölk. Fast, det var juicepaketet man tog ur kylen, inte mjölken. Kaffe med juice har en ganska oaptitligt sörjig färg. Bara att börja om igen, vatten i bryggaren, kaffepulver i tratten…
Det är ju precis sånt här man inte orkar med! Att behöva tänka på allt som tidigare gick av sig själv tar massor med energi, och blir ändå ofta fel. Kommer det alltid att vara såhär?
”Det är 42 mil mellan Malmö och Västervik.” läser jag i morgontidningen. Va? Det är väl ingen nyhet, varför står det där mitt i artikeln? Vad handlar det egentligen om? Ögonen har läst artikeln om Rättspsykiatriska kliniker i södra Sverige, men hjärnan har inte kopplats in. Bara att läsa från början igen…
Det kan ta flera år att komma upp i hyfsad energinivå igen. Men man har dåligt med reserver, måste vila innan man blir trött. ”Liiiite till” funkar inte! Och autopiloten är fortfarande opålitlig, särskilt om nåt annat plötsligt händer, då tappar man lätt tråden.
Var rädd om din hjärna! Hjärntrötthet är svårbotad, men förebyggbar!
Ann Wirsén Meurling
Hjärnkollambassadör