Våga fråga

Jag har något nytt att berätta för er alla. Det är något som jag personligen tycker är riktigt roligt, och ser lite som en ära. För gemene man kanske det kan uppfattas som trivialt att vara glad över, men för mig blir det ytterligare ett sätt att kunna nå ut på. Jag har nämligen blivit ambassadör för en av de gula vänskapsbänkarna i Malmö. En del av er kanske redan visste det eftersom det har visats några foton därifrån, men med tanke på hur glad det hela gör mig ville jag skriva något om det.

När jag först hörde talas om de gula bänkarna hade de precis etablerats i Helsingborg. Jag visste inte alls vad det handlade om, men när jag läste att det var ett sätt att försöka främja gemenskap och öppna upp för samtal om psykisk ohälsa blev jag genast intresserad. Det är liksom hela mitt gebit, det där – att tjata om hur viktigt det är att prata om hur vi mår. Ja, det plus musiken, men det är ingen som är intresserad av att lyssna på mig prata om hur jävla bra alla mina favoritband är.

Suicidpreventiva dagen har kommit och gått. Det blev en ganska hektisk dag för min del då jag först höll i en utbildning för nya peer supportrar på förmiddagen. Sen var det dags för mitt första framträdande (låter lite väl showigt, men ni förstår nog vad jag menar) som officiell ambassadör för den gula vänskapsbänken på Gustav Adolfs torg i Malmö. Sedan avslutades dagen med att hålla en föreläsning i samarbete med Mind. Men innan jag kommer till föreläsningen tänkte jag berätta lite om arrangemanget vid bänken. Det började med att en tjej som heter Moa, ambassadör för en annan bänk, berättade lite om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Det var kul att höra hur någon har lyckats vända på det destruktiva och nu ser positivt på framtiden, innan hon har hunnit bli gammal, trött och bitter (likt mig). Efter att jag hade kört min berättelse var det mingeldags med åhörarna. 

Förutom att där givetvis var politiker och tjänstemän så fick jag även träffat på människor från bland annat Fontänhuset. Just det sistnämnda gör mig extra glad, för det visar vilket engagemang det finns på så många håll inom brukarrörelsen för denna fråga. Det är så förbannat viktigt att lyfta ämnet, att poängtera att det rentav kan vara en livräddande handling att prata om självmord och alla känslor och tankar som hör därtill. Stigmat som i allmänhet råder kring suicidtankar är enormt. Det är verkligen inte ovanligt att känna skuld och skam, att trycka ner sig själv ännu mer genom att klandra sig för att man ens tänker tanken. Ju mer vi pratar om det desto mindre mörkrädda behöver vi vara. Du kommer inte att väcka den björn som sover genom att fråga hur någon mår. Faktum är att det kan vara just den frågan vi behöver få när vi mår som sämst. Att våga fråga, att sedan våga stanna kvar och lyssna på vad personen säger, och att våga prata om de allra mörkaste av tankar och känslor – det är något som jag konstant tjatar om. Det är något som jag kommer att fortsätta att tjata om, och jag kommer att fortsätta att vara öppen med mina egna erfarenheter av just den enkla anledningen att det förhoppningsvis kan få någon annan att också våga öppna upp sig och be om hjälp.

Sedan avslutades dagen med att jag och min Hjärnkoll-kollega Gittel föreläste hos Mind. Bland åhörarna fanns ett flertal volontärer från deras olika hjälplinjer, bland annat då självmordslinjen. Min föreläsning har jag hållit flera gånger tidigare, men det kändes på något vis lite extra viktigt denna gång. Jag tror det var för att det var just fokus på suicidprevention som det kändes så. Jag har ju trots allt förlorat folk till det kväljande mörkret som förblindar oss och gör att vi inte ser någon annan utväg än att avsluta livet. Jag känner massvis av människor som själva har försökt att ta sitt liv – människor som jag är otroligt tacksamma för att de idag finns kvar eftersom de har så otroligt mycket att bidra med och så fantastiskt mycket värme att sprida. Jag vet också hur det känns när man besviket vaknar på morgonen och inser att man ska behöva genomlida ännu en dag, men jag vet idag också att det faktiskt går att vända på det och att njuta av tillvaron. Jag trodde aldrig att det skulle ske. Det fanns liksom inte på kartan att jag inte skulle lyckas ta livet av mig en dag. Men det är just för att jag vet hur hopplöst allting kan kännas som jag tycker att det är extra viktigt att vara öppen med mina egna erfarenheter och försöka ingjuta hopp om förändring. Jag vet att jag tjatar som fan om att våga fråga, våga prata och våga lyssna – men det kan rädda livet på någon i din närhet. Om du känner dig orolig för någon så tveka aldrig att fråga hur de mår, tveka aldrig att lyssna på deras mörka tankar. Om det är du själv som kämpar med att överleva ännu en dag så tveka inte att be om hjälp. Vi måste alla bli bättre på att våga prata!