Är du på dåligt humör? Den frågan fick jag idag. Jag var inte på dåligt humör. Jag var inte irriterad, tjurig, trött eller något liknande. Jag trodde att jag var mitt vanliga jag. Jag svarade lite frågande ”näeh”. Du verkar vara lite så, fick jag då höra.
Det tog mig några timmar innan jag insåg att det som folk tolkar som dåligt humör är att jag helt enkelt bara är mig själv. Inget falskt leende, ingen falsk energi där jag pressar mig mer än jag egentligen orkar. Bara jag som jag kanske inte brukar vara. Jag har länge trott att jag har lagt av med de här tendenserna att fejka ett bättre humör eller mående. Det är så jag alltid har hanterat min tillvaro och omgivning tidigare – med ett fejkat smajl och tvetydiga svar på hur jag mår. Men det verkar som att det till viss del fortfarande sitter i. De där jävla ränderna går tydligen inte ur särskilt lätt.
Men insikten att jag kanske fortfarande låtsas må bättre än vad jag gör, trots att jag idag har mått ganska så bra, väckte ändå en viss osäkerhet i mig. De vänner och bekanta som jag idag har – känner de inte den äkta varianten av mig? Har jag omedvetet projicerat en falsk bild av någon som mår ännu bättre, som klarar av ännu mer, som kan hantera mer stress och press än vad jag verkligen gör?
Jag skulle inte säga att jag hamnade i en identitetskris på grund av det, men lite vacklande i min självbild skedde allt. Även om jag är väl medveten om att jag inte alltid har världens bästa självförtroende eller självkänsla så kanske den är ännu sämre än vad jag trott. För det kanske rentav är så att jag inte har vågat vara mig själv ens med de människor som jag ser som mina närmaste vänner. Visserligen har jag blivit utstött och utfryst i några omgångar när jag var yngre, och självklart är jag till viss del skadad av det. Men nu börjar jag fundera på om såren sitter djupare än jag var medveten om. Vågar jag inte vara mig själv till hundra procent, och när jag väl släpper på den där sista spärren och inte längre låtsas vara en överlycklig idiot (utan bara är normalt ok med livet) – framstår jag då som tjurig? Jag vet inte vad svaren på frågorna är, men det tåls att fundera över. Det tåls att fundera över därför att det kanske kan vara avgörande för om jag kommer gå in i väggen och bli utbränd ännu en gång. Jag har alldeles nyss återhämtat mig från när jag fullkomligt kollapsade i höstas, och det är verkligen ingenting som jag vill behöva gå igenom igen.
Eftersom att jag förr inte var kapabel till att vare sig arbeta eller ens till fullo njuta av mina intressen så har jag de senaste åren försökt att ta igen det så mycket som möjligt. Jag har ett arbete som jag älskar och dörrar som förut var igenbommade och låsta står nu öppna för mig. Därför tar jag varje chans jag får till att ägna mig åt det som jag brinner för – att prata om psykisk hälsa. Om någon frågar om jag vill komma och föreläsa tackar jag ja utan att blinka. När jag kommer på en ny idé för ett podavsnitt så frågar jag folk om de vill vara med. När jag sitter på tåget på väg till jobb och får en idé till ett nytt blogginlägg så åker mobilen upp för att anteckna. Sen har vi även musikintresset som gör att jag konstant skriver upp konserter som jag vill gå på, plus de vänner som jag försöker att ha så mycket kontakt med som möjligt. Det faktum att jag bokade in allt jag kunde och ville var en bidragande faktor till att jag i höstas kollapsade och slutligen hamnade på akuten med bröstsmärtor. Jag var helt enkelt utbränd.
Så här i efterhand tror jag att jag lurade mig själv till att tänka att jag skulle klara av att upprätthålla det här hektiska schemat under en längre period. Jag försökte lura mig själv att jag mådde bättre än vad jag gjorde, att jag hade mer energi än vad jag hade. Därför började jag fundera över dessa saker när jag blev frågad om jag var på dåligt humör. För jag försöker verkligen att inte lura mig själv igen. Det tog över ett halvår att komma tillbaka när jag gick in i väggen, och jag vet att går det riktigt illa kanske jag aldrig till fullo lyckas återhämta mig. Så jag behöver påminna mig själv emellanåt till att inte klistra på ett falskt leende eller att låtsas ha mer ork än vad jag verkligen har. Tyvärr så verkar det helt enkelt som att folk i min närhet tolkar det som att jag är på dåligt humör när jag väl slänger av mig detta falska yttre.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör