Det finns något vackert i att blomstra. Att sakta växa in i sig själv. Att våga ta plats. Att våga vara den man faktiskt är.
Jag tror att många av oss går igenom perioder där vi håller tillbaka oss själva. Vi är tysta när vi egentligen vill prata. Vi säger ja fast hela kroppen skriker nej. Vi gör oss mindre för att passa in eller för att inte störa någon annan.
Men någonstans kommer en punkt där man inte längre orkar krympa sig själv.
För mig har blomstring handlat om att våga.
Våga prata.
Våga säga ifrån.
Våga säga till när något känns fel.
Våga stå kvar i det jag känner utan att be om ursäkt för det.
Och vet du? Det är inte egoistiskt. Det är självrespekt.
Jag har rätt att vara den jag är och den jag har blivit. Alla erfarenheter, alla motgångar och alla steg jag tagit har format mig till den person jag är idag. Jag behöver inte längre gömma delar av mig själv för att göra andra bekväma.
Att blomstra betyder inte att man aldrig är rädd. Det betyder att man väljer att växa ändå.
Ibland märker man inte ens själv hur mycket man förändrats förrän man ser tillbaka. Hur man numera vågar säga det man tidigare tystnade kring. Hur man sätter gränser utan dåligt samvete. Hur man faktiskt börjar leva mer för sin egen skull än för andras förväntningar.
Och det är där blomstringen börjar. När man slutar be om lov för att få vara sig själv.
Så här står jag idag, starkare, tryggare och mer ärlig mot mig själv än någonsin tidigare. Inte perfekt. Men äkta.
Och jag tänker fortsätta blomstra.