Året var 1946. På Malmö Centralstation kastade sig en ung kvinna över automattelefonen. Hon matade in några tioöringar och ringde hem. Någon svarade.
”Är det Elsa? Det var för väl att Elsa kommit. Jag kan inte missa tentan och det går inte heller att lämna Ulla ensam.”
Kvinnan var min mor och jag Ulla var då några månader gammal. Min mor ville inte avbryta sina studier i juridik när jag kom till världen så hon varvade tentor och föreläsningar med amning. Det var Elsa som såg till mig. Hon bytte blöjor, för övrigt fick jag ligga i min säng. Ensam.
På det sättet grundlades det för min del ett otryggt undvikande anknytningsmönster. På 50-talet forskades det mycket på hur barn under första tre levnadsåren blev omhändertagna. Eftersom ingen tog upp mig ur sängen när jag var ledsen så lärde jag mig att vara tyst och hoppades på så sätt att få lite kärlek.
Detta anknytningsmönster skulle jag ha med mig i en stor del av mitt liv. Jag lärde mig inte prata rent förrän jag var fem år. Då hade min bror kommit och min mor var tvungen till att stanna hemma. Jag hade kontaktsvårigheter, hade inga kompisar bland mina klasskamrater.
En gång när jag gick i tredje klass ville fröken att vi skulle blåsa såpbubblor. En efter en fick gå fram och blåsa. De andra klasskamraterna tjoade och tjimmade tills det blev deras tur. Jag kunde inte förmå mig till det utan satt stilla och spänd. Jag ville också så gärna blåsa bubblor men det blev aldrig min tur.
Komfortzonen blev inskränkt. Människor med detta anknytningsmönster vågar inte göra något roligt, har en rädsla för att på något sätt bli bestraffad eller övergiven. Under tonåren när mina klasskompisar gick ut på lördagskvällarna satt jag hemma med mina föräldrar och tittade på teve. När jag tittade mig i spegeln fick jag inte kontakt med mig själv. Det var som att möta en främling.
Det blev annorlunda när jag kom in på sjukgymnastutbildningen. Då fick jag kompisar och blev ofta bjuden på fester. Jag lärde mig då att göra tvärtom. Ofta lyste varningslampor när jag skulle göra något roligt men jag ignorerade dem och kände en enorm befrielse när jag utfört bedriften. Komfortzonen hade utvidgats.
Ibland blev det fel, som när jag gifte mig med en holländare och bosatte mig i Holland. Relationen var inte bra. Men jag jobbade i Holland och utsattes ibland för utmaningar som jag var tvungen till att anta för att få behålla jobbet. Då åter vidgades komfortzonen.
Efter tolv år lämnade jag Holland och påbörjade en skilsmässa. Jag tog med mig från Holland min dotter och en specialistutbildning, för övrigt inget annat utan fick börja på ny kula.
Det följde många år med hårt slit, dålig ekonomi och så småningom sjukdom. Då och då tvångsinlades jag på psyket.
Inte förrän 2003 kändes det som om jag skulle kunna bygga upp mitt liv på nytt. De rätta människorna kom in i mitt liv. Jag fick jobb, fritidsintressen och några vänner.
Men jag var nyfiken på mer. Jag la ut min profil på match.com och började där leta efter trevliga män. Efter några månader dök han upp, en lärare från Trelleborg. Vi träffades och började att inleda en relation. Han var också illa åtgången av livet så vi reparerade och rehabiliterade varandra. I början var jag rädd för att han skulle lämna mig när jag enligt mig själv inte hållit måttet. Men han stannade. Alltid. Så småningom blev jag allt tryggare och började allt mer lita på tillvaron. Kärleken gjorde också sitt. På många sätt fick jag ett bättre anknytningsmönster. Jag blev botad. Nu kunde jag skratta mot mig själv i spegeln. Tyvärr gick denne man bort. Vi fick tio härliga år tillsammans.
Men mitt tryggare anknytningsmönster har bestått. Idag har jag ett gott liv med goda vänner och roliga fritidsaktiviteter.
Det är aldrig för sent att läka. Aldrig för sent att börja om. Anknytning kan förändras och det kan vi också.