Det enda sällskapsdjur jag någonsin ägt har varit två undulater. Den ena dog ganska tidigt, och efter det blev det aldrig fler djur. I min familj fanns allergier, så tanken på att ha husdjur blev på något sätt utesluten redan från början. Jag saknade det inte heller särskilt mycket då.
Men när jag befann mig mitt i min depression började jag längta efter en hund.
Jag hade hört att hundar kunde hjälpa människor att må bättre psykiskt, och kanske var det just därför längtan växte sig stark. Samtidigt visste jag att det inte var möjligt för mig då. Jag kunde knappt ta hand om mig själv.
Det jag egentligen längtade efter var närhet. Någon som inte försvann när jag mådde dåligt. Någon som stannade kvar vid min sida, som tröstade mig utan krav. Jag drömde om en varm päls att klappa, en nos som sökte sig till min hand och en vän som skulle ligga nära när panikattackerna kom, utan att bli rädd. Någon att ge kärlek till och få kärlek tillbaka från.
Tankarna på en hund följde med mig även efter att jag kom hem från min sjukhusvistelse.
Ungefär ett år efter att jag överlevde mitt självmordsförsök fick jag möjlighet att bli dagmatte till Tage.
Tage var en underbar hund, en blandning mellan foxterrier och tax. Han hade en fantastisk personlighet, full av lekfullhet, nyfikenhet och kärlek. Trots att jag inte hade någon större hundvana fick jag förtroendet att ta hand om honom.
Under ett och ett halvt år var han en del av min vardag.
Det är svårt att beskriva hur mycket den tiden betydde för mig. Tage hjälpte mig i min återhämtning på fler sätt än jag då kunde förstå. Tack vare honom kom jag ut på regelbundna promenader. Jag fick rutiner och ansvar. Efter några månader sov han regelbundet över hos mig , och hemmet kändes mindre tomt.
Framför allt fick jag uppleva allt det där som jag hade drömt om när jag längtade efter en hund.
Varje morgon när Tage kom till mig möttes jag av en glädje som var så äkta och kravlös. Hans svans viftade, hans ögon lyste och det kändes som om han alltid blev lika glad över att se mig. Den känslan bar mig genom många tunga dagar.
Han gav mig sällskap när ensamheten var som störst. Han fick mig att skratta när hans nos puffade på min hand för att jag skulle kasta boll med honom. Han påminde mig om att kärlek inte alltid behöver uttryckas med ord.
Tiden med Tage har lämnat efter sig många fina minnen. Ibland kommer saknaden över mig. Jag saknar promenaderna, hans närhet och den självklara plats han hade i mitt liv.
Men mest av allt känner jag tacksamhet att jag fick lov att vara Tages dagmatte.