En omanlig man

Vad innebär det egentligen att vara man? Handlar det bara om vad som hänger mellan benen eller måste man passa in i en speciell mall för hur en man ska bete sig, känna och tänka? Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men jag har då fan aldrig riktigt känt mig särskilt manlig. Fast det kanske är skillnad på att vara en man och på att vara manlig?

De senaste årtiondena har reglerna för vad som är manligt och kvinnligt luckrats upp, och vi har kommit en lång väg vad gäller HBTQIA-personers rättigheter och upplysning om vad det egentligen innebär att inte känna sig helt bekväm i det kön du föds in i. Men min ålder kommer definitivt att visa sig i denna text, för när jag växte upp pratades det inte så mycket om dessa frågor och att man inte nödvändigtvis skulle passa in i den roll som du förväntades befinna dig i. När jag var tonåring började det snackas lite mer om förlegade könsroller, homosexuellas rättigheter o.s.v. – men som barn var det fortfarande väldigt klart och tydligt vad som gällde. Rosa är för tjejer och blått är för killar. Leksakshyllorna i affärerna var klart och tydligt uppdelade i glittrigt rosa med dockor från golv till tak, eller då blått och grått med leksaksvapen och häftiga actiongubbar. Jag ifrågasatte nog aldrig detta som liten, men å andra sidan hade jag inga problem att leka med min systers Barbie-dockor lika lite som jag hade problem med att leka cowboy och indian.

Under hela min uppväxt spelade jag fotboll. Jag älskade fotboll. Under skoldagarna var det fotboll som gällde på rasterna och när det var lov befann jag mig nästintill alltid på fotbollsplanen tillsammans med alla grannkillar. Det gjorde inte så stor skillnad om du var sju eller sjutton; alla fick vara med och spela. Jag var givetvis även med i den lokala fotbollsklubben och hade träning ett par dagar i veckan. Det var nog här, bland ett tjugotal killar i min egen ålder, som jag först började inse att jag inte riktigt passade in. Hur mycket jag än ville passa in bland mina lagkamrater så var jag på tok för blyg och tillbakadragen, och jag kunde inte riktigt förstå eller relatera till deras högljuddhet och ”aggressiva” beteende.

Någon gång i mellanstadiet fick vi i klassen skriva lite om framtiden; vad vi ville bli när vi växte upp och hur vi föreställde oss livet som vuxen. Hälften av tjejerna i klassen svarade att de ville jobba med hästar eller bli veterinärer. Killarna svarade nästan uteslutande att de ville bli fotbollsproffs, eller möjligtvis polis eller brandman. Jag minns hur jag satt där och bara stirrade på ett tomt papper, för jag hade aldrig funderat något över framtiden. Jag visste definitivt inte vad jag ville bli när jag växte upp, men eftersom jag ville passa in så skrev jag fotbollsproffs.

Detta intresse för fotboll, innebandy och allt annat som jag levde för som barn, dog ut någonstans i tonåren. Vid det laget hade min depression och ångest mer eller mindre tagit över mitt liv, men jag tror faktiskt att det även gav mig en chans att lära känna mig själv. När jag slutade gå till skolan p.g.a. min ångest och dåliga mående så slutade jag även att försöka passa in. Jag insåg att jag egentligen tyckte att sport var förbannat tråkigt, och jag insåg även att det var hiskeligt ledsamt att bara försöka följa strömmen. Kanske var det därför som punken blev en så stor del av mitt liv; för med tuppkam, nitar och tygmärken följde jag definitivt inte längre strömmen.

Känslan av att aldrig riktigt passa in har följt mig hela livet, även under punkåren. Samhörighet kände jag egentligen aldrig riktigt förrän jag började umgås med människor som var lika djupt deprimerade som jag, och vi i vår gemenskap dränkte våra sorger på ett sätt som var ohållbart i längden. Det är dock en annan historia och jag känner att jag redan har raljerat på en del om förlegade könsroller och min uppväxt – betydligt mer än vad jag hade tänkt från första början.

För det som jag egentligen hade planerat att skriva om är hur det är att vara en man när du aldrig har känt att du passat in i vad som förväntas av att vara just man. Med det menar jag inte att jag har känt mig född i fel kropp; på så vis har jag aldrig upplevt mig ”felaktig”. Jag är född påg och har aldrig haft orsak att ifrågasätta detta. Jag har bara aldrig känt mig så där jävla manlig, och det är väl där vi kommer till kontentan av mitt dravel. För oavsett hur långt vi än har kommit i dessa frågor så finns det fortfarande en samhällelig förväntan av vad det innebär att vara man. Sport är något av det tråkigaste jag vet, precis som bilar och motorer är. Jag har aldrig varit speciellt intresserad utav status här i livet, och jag bryr mig då fan inte om märkeskläder och liknande. Parmiddagar blir därför något av det mest djävulusiska som jag kan utsättas för då vi killar nästan alltid hamnar i fåtöljer med varsin öl och ämnen som jobb, bil och vilka lag man hejar på är standard. Inte heller är jag intresserad av att lyssna på snubbars sexuella erövringar eller hävda mig med antalet partners jag har haft.

Jag har nästan alltid trivts bäst i kvinnligt sällskap, och jag tror att det är av den enkla anledningen att där har jag tillåtits att ha känslor. Det är ok att ha ett fullgott känslospektrum, för det förväntas då fan inte heller av oss män. Vi ska enbart uttrycka oss i aggressivitet eller uppdämd sorg som möjligtvis kan få lov att visas på en begravning – men knappt då heller.

Nu känner jag att jag börjar raljera rätt så ordentligt om mina personliga åsikter kring könsroller, genusperspektiv och allt vad det nu heter. Så innan det här övergår i ett politiskt brandtal, och därmed inte platsar på denna plattform, avslutar jag min text med en uppmaning att inte försöka passa in i den roll du har tilldelats här i livet. Det är lättare sagt än gjort, men gör ditt bästa för att strunta i vad som förväntas av dig och försök istället att hitta dig själv och vem du är. Kanske upptäcker du, likt jag, att det är rätt så bekvämt att vara en mjukis som lyssnar på hård musik, som hellre bakar kakor än super med polarna och som hellre pratar känslor än bilar.