Att tvånga eller icke tvånga

När jag började skriva denna text var det tänkt att vara lite utav en uppföljning till mitt förra inlägg, ”Det var mig ett jävla tjat om återhämtning”, eftersom jag där kom in på det här med tvångssyndrom och att jag har kämpat med det. Ju mer jag skrev desto mer skiljde sig resultatet från tanken. Jag har vid det här laget insett att väldigt få av mina texter blir som de var tänkta från början – jag har verkligen en tendens till att komma in på sidospår och börja berätta om någonting helt annat. Tydligen är det inte bara när jag pratar som jag är duktig på att svamla, utan även när jag skriver. Det som jag också märkte var att ju mer jag skrev om OCD (det är lika bra att kalla det för OCD för det är så de flesta verkar känna till det), vilket ju faktiskt tvingade mig att tänka på det, desto mer förbannad och konfrontativ blev jag i texten.

Nu för tiden känns det som att det är väldigt vanligt vid att folk slänger sig med OCD som uttryck men utan att ha koll på vad det egentligen innebär. Min chef på psykiatrin går verkligen igång och blir förbannad när någon påstår sig ha en ”släng av OCD” för att de behöver sortera sina pennor i färg, eller något liknande. Nej, då har du fan inte OCD, du är bara pedantisk, har jag hört henne säga vid ett par tillfällen när det har kommit upp för diskussion. Att vilja ha saker och ting organiserat eller rent och städat är inte det samma som att lida av tvång. För det är just lida som man gör. Med det sagt vill jag inte på något sätt förringa det eventuella helvete som någon kan gå igenom av att vilja ha saker och ting organiserat. Det kan vara så att det är en del av ett tvång, men det är inte nödvändigtvis att likställa med det.

Det är svårt som fan att förklara det här med att ha tvång. Det är extremt svårt att försöka förklara vilken djävulsk ångest det kan ge att försöka gå emot sina tvång. Jag själv tar folks okunskap med en liten skopa salt, för jag är så jävla van vid att folk inte förstår innebörden av diagnosen. Personligen tror jag att det ligger lite i tiden. Alla diagnostiserar sig själv på internet, ser ett klipp på tiktok om någon som har svårt att koncentrera sig och bestämmer sig för att de antagligen också har ADHD. Det är bara så människor är. Jag är tyvärr även vad vid irritationen som det kan orsaka andra när jag inte har klarat av att fungera som en ”normal” människa; helt enkelt för att jag har fastnat i en ritual för att kunna hantera ett tvång.

När jag bodde ihop med min bror var jag tvungen att överlåta en del sysslor åt honom – helt sonika för att jag inte skulle fastna i en process. En simpel sak som att kolla så att dörren var låst innan jag skulle gå och lägga mig kunde resultera i en lång stunds ryckande i dörrhandtaget. Det skedde i omgångar av fem, och jag räknade i huvudet för var gång jag drog i handtaget – en, två, tre, fyra, fem. Uppenbarligen är dörren låst för jag har ju precis kontrollerat det fem gånger. Men ändå tvivlade jag. Tänk om jag gjorde något fel, tänk om jag missade något, tänk om jag inte kände efter ordentligt… Tänk om fanns alltid där och gjorde att jag tvivlade på de mest basala sakerna. Processen kunde börja om hur många gånger som helst. Så därför var jag tvungen att be min bror kolla om dörren var låst, för jag kunde lita på honom. Jag var visserligen tvungen att se när han gjorde det och att han gjorde det ordentligt, men om han sade att dörren var låst så var den låst. Det var bara en av sakerna som han fick göra åt mig, men jag ska inte gå in alldeles för mycket i mina gamla säkerhetstvång.

I många, många år har jag sett omvärlden som besudlad. Det kanske låter något högtravande, men jag menar det inte i någon form utav filosofisk mening, utan det är mer eller mindre ett rent krasst synsätt. När jag hade som mest ångest, var som mest deprimerad, så utvecklade jag tvång vad gäller just renlighet. Min egen teori är att det rådde så stort kaos i mitt inre att jag var tvungen att försöka få någon form av ordning och kontroll över tillvaron, vilket gick till överdrift och resulterade i tvång. Allting var tvunget till att vara rent. Rent på ett sätt som egentligen är orimligt. I min lägenhet kunde jag ha kontroll, för där kunde jag se till att det var rent. Det var just allting utanför som blev min fiende. Efter en dust med omvärlden var jag tvungen att sanera allting som hade kunnat komma i kontakt med en yta eller en annan människa. Jag tvättade inte bara händerna – jag skrubbade dom. Gick någon för nära mig på stan började tankarna rulla, för kanske råkade denna främling nudda vid min arm och då är ju armen kontaminerad. Det är lika bra att jag ställer mig och skrubbar armen också. Tänk om var det som allt som oftast ställde till det.

Det hade tagit alldeles för lång tid, och blivit en alldeles för lång text, om jag skulle berätta mer ingående kring de olika typerna av tvång. Men en sak som de alla hade gemensamt var vilken extrem ångest de orsakade. Det orsakade ångest bara jag tänkte på att jag hade dessa tvång, för jag var innerst inne väl medveten om hur ologiskt och orimligt det var. Under tiden jag stod och skrubbade händerna kunde jag börja gråta av hopplöshet, för jag kunde inte sluta skrubba händerna. När jag stod där och ryckte i dörrhandtaget i evigheter kunde jag bli så jävla arg på mig själv för att jag inte kunde sluta. Slutade jag så började genast tänk om att spöka, och hela processen startade om. Hela kroppen skrek i panik när jag försökte gå emot tvången.

Idag har jag utvecklat en del ritualer för att kunna hantera det hela, men det får bli ett annat inlägg för jag känner att jag redan har blivit för långrandig. Jag är djupt imponerad av de människor jag har träffat på som har haft det ännu jävligare än vad jag har, men som har lyckats att bryta och gå emot sina tvång. Att vilja ha saker organiserade i storleksordning, eller vad det nu må vara, är definitivt inte att likställa med att sluta äta och dricka för att inte behöva gå på toaletten och bli smutsig, eller att skära av sin egen hud för att man inte kan tvätta den tillräckligt ren.

Tvångssyndrom är ett helvete.