Mannen i min spegel tynger mina axlar ned. Så börjar en låt som jag har lyssnat på otaliga gånger. Just den meningen talar verkligen till mig. Precis så har jag känt i princip i hela livet. Även om det har blivit mycket bättre med åren så undviker jag fortfarande speglar i största möjliga mån. Det kan fortfarande hugga till i själen när jag råkar se min spegelbild. Det kan räcka med att jag ser min reflektion i ett skyltfönster för att jag ska känna ett illamående.
Det här med att tycka illa om mig själv är jag bekant med sedan jag var barn. Jag har aldrig tyckt om mig själv; varken till det yttre eller inre. Men jag kan inte riktigt minnas när det övergick till att vara ett genuint hat. För det är verkligen ett hat som jag till viss del fortfarande känner. Det kvittar att jag har träffat otaliga psykologer, psykiatriker, kuratorer och allt vad fan det nu heter, och det kvittar att jag har fått testa en mängd olika psykofarmaka. Hatet må ha mildrats, men det har då verkligen inte försvunnit.
Jag är långt ifrån ensam med att tycka illa om sitt utseende, för de flesta har något som de inte är nöjda med eller som de stör sig på. Själv kan jag inte säga om det är det yttre jag stör mig mest på när jag ser mig själv, eller om det bara är ett uttryck för känslan av att vara ett fullkomligt misslyckande i livet. Ett vandrande misslyckande, som inte kan lyckas med någonting. För det var en sanning i över 30 år. Jag kunde inte plugga, inte jobba, inte bibehålla en kärleksrelation, blev utfryst av mina vänner… Ja, jag kände att jag helt enkelt misslyckades med allt. Det gjorde att jag kände mig helt jävla värdelös. Och inte gjorde det saken bättre att jag både tröståt och hetsåt när jag var deprimerad. För då blev jag överviktig och kunde känna en avsky även för min lekamen. Även om det i mångt och mycket var det minsta av mina bekymmer.
Så det har funnits många anledningar till att känna avsmak när jag sett mig själv i spegeln. Depressionerna må vara över och jag må ha kommit tillräckligt långt i min återhämtning för att kunna jobba… Jag kan rent av känna att jag är jävligt bra på mitt jobb. Jag har några nära vänner som absolut gör sitt bästa för att påminna mig om att jag är en bra person. Men det är satan vad svårt det är att övervinna det här inneboende självföraktet som man har levt med i alla dessa år. Acceptansen för mitt yttre har fortfarande inte infunnit sig, och jag reagerar fortfarande med en instinktiv känsla av att bli äcklad när jag ser mig själv. Men med tanke på hur långt jag har kommit med allting annat så kanske jag kan komma förbi även det. Tills dess väljer jag iallafall att spegla mig så lite som möjligt. Jag får försöka nöja mig med att jag åtminstone inte längre känner ett förakt och en avsky för mig själv som person.
Kristoffer Persson
Hjärnkollambassadör